Briljant och helande melankoli

Foto: AP
The Jayhawks har spelat in flera spår som mannen längst till höger, Gary Louris, skrivit åt andra artister genom åren.
MUSIK

ALBUM The Jayhawks har inte låtit så här bra på femton år. En dag kommer någon att resa en staty över Gary Louris.


The Jayhawks
Back roads and abandoned motels
Legacy/Sony


COUNTRYROCK Någonstans kommer det en dag att resas en staty över Gary Louris.

Den skulle så ut som en mix av skådespelaren Jeff Goldblum och Bob Dylan.

För någon som aldrig har lyssnat på americana betyder namnet på 63-åringen från Toledo i Ohio naturligtvis inte ett smack.

Men för några av oss, antagligen en minskande och liten skara, är mannen med det gråsprängda rufsiga håret och de hornbågade glasögonen en av rostbältets stora osjungna hjältar.

Jag har nog lyssnat mer på The Jayhawks album ”Tomorrow the green grass” från 1995 än jag ibland vågat erkänna. Och den som en gång har blivit förälskad i gruppen släpper aldrig taget. De är fortfarande den där sista förbandslådan och medicinen när ingen annan musik hjälper.

The Jayhawks bildades i Minneapolis och hade sina glory days i början och mitten av 90-talet. Tillsammans med bandkollegan Mark Olson utgjorde Gary Louris en kort stund americanascenens mest firade låtskrivarduo. De var countryrockens John och Paul.

Länge hette det att The Jayhawks aldrig var bättre än när Louris och Olson var den kreativa motorn. Med tiden har dock insikten vuxit om att bandets hjärta och soul är Gary, och ingen annan.

Det blir ännu tydligare på ”Back roads and abandoned motels”. Albumet består av låtar som Gary Louris skrivit åt andra och som Jayhawks obegripligt nog inte har spelat in och gjort till sina egna förrän nu.

Här finns bland annat ”Everybody knows” och ”Bitter end” (Dixie Chicks), ”Come crying to me” (Natalie Maines), ”Long time ago” (Emerson Hart) och ”El dorado” (Carrie Rodriguez).

Här finns också ”Gonna be a darkness”, den makalösa låt som Gary Louris gjorde med Jakob Dylan i tredje säsongen av vampyrserien ”True blood”. Den får nästan all annan americana att kännas onödig och emotionellt färglös.

Det mest glädjande är att de två nyskrivna spåren ”Carry you to safety” och ”Leaving Detroit” är det bästa Gary Louris har gjort sedan skivan ”Rainy day music”.

Det är musik för avsked och bakgator, nattradion och sömnlösa ögon, ensamma motellrum och brutna löften. Men det handlar aldrig om traditionell manlig självömkan och sentimentalitet.

Melodierna vilar på en varm grund av steelguitars och ”Losing my religion”-mandoliner. De är så vackra att musiken får ett annat budskap om den helande och livsnödvändiga kraften i melankoli och sorg.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM