Jenny Wilson gör livsviktigt album om livet

Foto: Pressbild
Jenny Wilsons nya album är ibland skrämmande. Men det är en bra typ av rädsla.
MUSIK

ALBUM Jenny Wilson utsattes för en våldtäkt. På ”Exorcism” är hon stark, sårbar och orädd när hon dissekerar övergreppet och samhället.


Jenny Wilson
Exorcism
Gold Medal/Border


POP Jenny Wilson släpper inte musik på samma sätt som många andra. Den behöver inte komma vartannat eller vart tredje år utan när det har hänt något i hennes liv. När hon har något viktigt att säga.

På föregångaren "Demand the impossible" från 2013 gick hon på djupet med bröstcancern som drabbat henne två gånger. Det var fängslande och ögonöppnande.

För när Wilson sjunger om sig själv brukar hon även ge en och annan känga till samhällets bisarra strukturer. Få kan se helheten som hon gör.

Den här gången följer hon samma recept och berör ännu starkare.

Jenny Wilson utsattes ganska nyligen för en våldtäkt. När första singeln kom tidigare i år tippade hon inte på tårna.

”Rapin” kan närmast beskrivas som en skrämmande upplevelse för lyssnaren. Artisten beskriver grundligt det fruktansvärda som hände henne. ”Two days later I couldn’t speak”, sjunger hon. Sedan följer en detaljerad beskrivning av läkarbesöket efteråt: ”I had to show my body again”.

Men det är en bra typ av rädsla. Wilsons bestämda röst, genomträngande beats och vassa synthslingor tar sig in under huden, får en att bubbla av ilska och längta efter förändring.

Artisten sjunger om tiden efter övergreppet, bearbetningen och läkandet. Albumets vackraste stunder uppstår när hon blir ömhudad.

”It’s love and I’m scared” handlar om att springa in i någons armar i hopp om att kunna gå vidare men i stället hamna i en giftig relation. Det är fängslande att höra Wilson ärligt och oskyddat dissekera sina upplevelser.

Samtidigt vänder hon upp och ned på sin omgivning.

”Disrespect is universal” handlar om att lägga skulden där den bör läggas. Och i ”Exorcism” tar hon saken i egna händer när rättssystemet sviker henne.

Men här finns också en oerhörd paradox. Musiken är lekfull, ibland lättsam. Det är kraftfull synthpop med pampiga beats, vackra slingor och pulserande bas. Som om Robyn korsat sina vägar med Kraftwerk. Det gör ”Exorcism” till en platta för den som vill dansa bort smärtan och vinna över livet.

Och Jenny Wilson har verkligen vunnit. Hon har nämligen gjort sin bästa skiva hittills.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM