James Dean Bradfields politiska sorgesånger har varit saknade

Av: Per Magnusson

Publicerad:
En hel text om likheten mellan James Dean Bradfield och David Brent väntar på att bli skriven.
Foto: Pressbild
En hel text om likheten mellan James Dean Bradfield och David Brent väntar på att bli skriven.

ALBUM Sedan Manic Street Preachers breda genombrott har James Dean Bradfield visat att politisk musik inte behöver vara arg och plakatviftande.

Den kan precis lika gärna vara ödmjuk och vacker.


James Dean Bradfield
Even in exile
Montyray/Border


POP Manic Street Preachers ”This is my truth tell me yours” kom under den britpopens sista suck som också gav oss Radioheads ”OK computer”, The Verves ”Urban hymns” och, ja, Oasis ”Be here now”. Men den walesiska trion skilde sig från kollegerna. De saknade en självklart fotogenisk frontfigur (sångaren James Dean Bradfield påminde om David Brent) och bandet verkade vilja mer än att bara dricka margaritas på ett flygplan.

I min värld tedde de sig ljuvt romantiska.

Det kultförklarade bandets redan då mytologiska förflutna vecklade ut sig och låtar som ”Motorcycle emptiness” och ”A design for a life” är sedan dess tatuerade på mitt hjärta.

När James Dean Bradfield nu återvänder med sitt första soloalbum sedan 2006 får jag ögonblickligen ”This is my truth tell me yours” på näthinnan. Albumen känns vagt besläktade. Det är någonting med hur musiken liksom fyller rummet men ändå lämnar luft åt lyssnaren – och det på samma gång poetiska som stundtals brutalt osminkade tilltalet.

”Even in exile” är löst baserad på den chilenska vissångaren och politiska aktivisten Victor Jaras liv och död. Texterna är skrivna i samarbete med poeten Patrick Jones, bror till Manics-basisten Nicky Wire. Victor Jara arresterades, torterades och sköts till döds efter militärkuppen i Chile 1973. Han har blivit en symbol när det gäller kampen för mänskliga rättigheter i hela Latinamerika. Efter att ha besjungits av både The Clash och U2 blev han också James Dean Bradfields barndomshjälte. Jara visade Bradfield att protestmusik lika gärna kunde vara en psalm som punk – exakt samma tes som först förde mig till Manics.

På ”Even in exile” finns det i dag något masande arenarockmaskineriet Manic Street Preachers naturligtvis där i bakgrunden. Men som så ofta med soloalbum handlar det ändå om ett frigörande från bojorna att producera singlar, blidka fans, hålla kurs. Det låter faktiskt som att James Dean Bradfield roar sig mer än på länge – så mycket som det nu går inom ramarna för ämnet.

Proggvibbar gör sig påminda genom taktbytet i inledande ”Recuerda”. Ett munspel vandrar ut och in i ”The boy from the plantation”. I ”Seeking the room with the three windows” unnar sig Bradfield fyra minuters instrumental spelglädje – gissningsvis i omedveten samklang med den jam-våg som sköljer över den amerikanska västkusten där band som Grateful Dead och Phish åter blivit hippa t-shirts.

Själv droppar Bradfield referenser som den kanadensiska powertrion Rush, walesiska proggbandet Man och Nico.

Det är en ganska bra sammanfattning.

Kontrasten mellan musikens ödmjuka skönhet och den brutala verklighet texterna skildrar bränner nästan lika hårt som på Manic Street Preachers evigt aktuella ”If you tolerate this your children will be next”.

”Jag är inte säker på att det hjälper att artister berättar för folk vad de ska rösta på”, sa James Dean Bradfield nyligen i en intervju med The Observer, och liknade att ”predika politik” vid ”en pappa som visar sina hetaste moves på diskot”.

Jag har saknat hans röst.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE