Man vet vad man får med Judas Priest

Framför ett scenbygge föreställande insidan av en fabrik tog Judas Priests sångare Rob Halford ibland omänskligt höga toner under söndagens spelning i Linköping.
Framför ett scenbygge föreställande insidan av en fabrik tog Judas Priests sångare Rob Halford ibland omänskligt höga toner under söndagens spelning i Linköping.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Judas Priest

Plats: Saab Arena, Linköping. Publik: Mellan 4 000–6 000 personer. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: Återupplivade ”One shot at glory” inleder spelningen med pompa och ståt, och när Rob Halford rullar in på hojen till ”Hell bent for leather” lär inga underkläder inne i arenan vara torra. Sämst: Förvisso ingen större katastrof, men bandets setlist och scenshow är ju väldigt förutsägbar vid det här laget.


KONSERT Det är nog fysiskt omöjligt för Judas Priest att göra en dålig spelning.

Men inte ens på sitt 50-årskalas överraskar bandet något avsevärt.


LINKÖPING. Efter att i går ha fallit offer för Guns N’ Roses, som förvandlade finalen av Sweden Rock till ett antiklimax av astronomiska mått, är en kväll tillsammans med stabila Judas Priest som ett återhämtande spabesök.

När det ikoniska heavy metal-bandet tar med publiken på en stabil resa genom de populäraste delarna av diskografin är det som balsam för själen. Även när en formstark Rob Halford tar omänskligt höga toner.

Och Richie Faulkners strålande solon masserar sinnet och får spänningarna i både nacken och ansiktet att släppa. Det återkommande duellerandet med Andy Sneap (som i början av året fick kicken som bandets livegitarrist men som nu är tillbaka) får mig gång på gång att stänga ute omvärlden. Och gårdagen.

Men för att vara ett 50-årsjubileum är tillställningen rätt så opersonlig.

Bandet har föredömligt dammat av ”Rocka rolla” och ”One shot at glory”, som bägge skiner starkt i strålkastarljuset. Men i övrigt lämnas lika lite spelrum för överraskningar som på tidigare turnéer.

Och Halford snålar som vanligt med mellansnacket. Personligen kan jag inte komma på ett bättre tillfälle för nostalgiska reflektioner eller anekdoter än just här och nu.

Det är också synd att frontmannen sällan tittar upp för att möta publikens beundrande blickar.

Bandets 50-åriga historia ska i stället speglas i scenbygget som föreställer insidan av en fabrik, vilket förstås är en hommage till hemstaden Birmingham.

I avslutande ”Living after midnight” tar en gigantisk uppblåsbar tjur upp större delen av scenen. Det ska ska också ha något med Birmingham att göra (googla, jag orkar inte förklara). Jag tycker mest den är ful.

Tjuren till trots kan jag inte undgå att tänka på de lyckliga satarna som fick uppleva det här kalaset på Dalhalla i går. Det måste ha varit mäktigt.

Stort grattis till er.

Rockbjörnen
Publisert:

LÄS VIDARE