För många låtar förstör för The 1975

Av: Natasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Manchesterbandet har släppt två album och 40 låtar på mindre än två år.
Foto: Mara Palena
Manchesterbandet har släppt två album och 40 låtar på mindre än två år.

ALBUM I sina bästa stunder är The 1975 imponerande bra.

Men ”Notes on a conditional form” innehåller alldeles för mycket utfyllnad.


The 1975
Notes on a conditional form
Dirty Hit/Polydor/Universal


POP Det sägs att man inte ska döma en bok efter omslaget. Samma sak gäller ”Notes on a conditional form”. Den tomma beige bilden säger ingenting om hur proppfullt The 1975:s fjärde album faktiskt är.

De 22 låtarna har skrivits och spelats in under turnéer och i 16 olika inspelningsstudior runt om i världen. Inte konstigt då att albumet, som från början skulle släppas i februari, har flyttats fram flera gånger.

2018 års föregångare ägnade sig bandet åt jazziga melodier, stora gospelkörer och elektronisk pop, men musiken präglades ändå av en stark röd tråd. Mycket tack vare Matty Healys samhällskritiska texter om att leva i en onaturlig och digital värld som dessutom styrs av Donald Trump.

Den här gången handlar det i stället om klimatet.

I det fem minuter långa öppningsspåret pratar Greta Thunberg om hur vi befinner oss i en brådskande kris och Healy börjar efterföljande ”People” med att skrika ”Wake up, wake up, wake up”. Båda spåren skakar om och fångar ens totala uppmärksamhet.

Något som albumet andra gånger misslyckas med.

Här finns för mycket utfyllnad och för många genrer som inte går ihop. ”Yeah I know” är elektronisk och experimentell pop, ”Roadkill” snuddar vid folkmusik medan ”Nothing revealed/Everything denied” återvänder till gospelkörerna på föregångaren.

Flera av de instrumentala spåren svävar dessutom iväg utan att fylla någon funktion.

Men de bästa låtarna fastnar omedelbart. Inte minst singlarna ”If you’re too shy (let me know)” och ”Me & you together song” visar bandets fina förmåga att göra rak och träffande poprock.

”Then because she goes” är i sin tur en oerhört vacker kärleksballad.

Healys kompromisslösa ärlighet träffar precis lika hårt.

Där hans tidiga verk handlade om att vara ung, vild och osårbar har verkligheten nu hunnit ikapp honom. I ”The birthday party” sjunger sångaren om sin kamp mot drogmissbruk och i ”Frail state of mind” dissekerar han sin förlamande ångest: ”I'm normally in bed at this time/You guys, go do your thing/And I'll just leave at nine/Don't wanna bore you with my frail state of mind”.

Med några färre låtar hade det här kunnat bli 1975:s starkaste album hittills.
BÄSTA SPÅR: ”If you’re too shy (let me know)”.


LYSSNA PÅ ALBUMET HÄR!


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad: