Jerry Williams elva bästa inspelningar

MUSIK

Han sa det bäst själv från scen:

”Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip.”

Markus Larsson listar de elva bästa låtarna med Jerry Williams.

1. ”These pills” (2011)
Precis som Johnny Cash gjorde Jerry Williams några av sina bästa inspelningar sent i karriären. Avslutningen på albumet ”Alright” är fortfarande en chock. Ingen annan svensk artist hade lika länge och lika ofta personifierat Little Richards lyckliga stridsrop: ”awop-bop-a-loo-mop alop-bom-bom”. Han gjorde mycket, men Jerry övergav aldrig sin övertygelse om att rock’n'roll i första hand skulle vara kul, cool och livsbejakande. Men ”These pills” handlar om antidepressiva mediciner, piller som riskerar att dränera en människa på liv, lust och hopp. Balladen är skriven av altcountryartisten Christian Kjellvander. I en rimligare värld hade den toppat Svensktoppen lika länge som Lars Winnerbäcks och Miss Lis ”Om du lämnade mig nu”. ”These pills” kunde ha varit en av Weeping Willows största hits. I dag är den en förbisedd diamant. Jerry spelade aldrig ”These pills” på någon konsert jag såg med honom. Den var och är antagligen för mörk. Men mot slutet knyter Jerry Williams näven och visar vem han är även i sin mest deprimerande låt: ”I wanna live.”

2. ”Vintersaga” (1990)
Det stora vemodet. Den omtalade svenska melankolin som alla känner till men få har lyckats fånga i ord. Men med ”Vintersaga” sammanfattade Ted Ström känslan i rad efter oförglömlig rad. Monica Törnell har gjort en utmärkt version av originalet. Och det var Jerry Williams som förvandlade balladen till en alternativ nationalsång. De flesta som vuxit upp med ”Vintersaga” har en egen berättelse om låten. Jag lyssnade på den och skivan ”Live på Börsen” i början av 90-talet tillsammans med min barndomskompis Bobby Nilsson, instängda i ett pojkrum på Radarvägen i Kiruna. Det var förtrollande att höra hur Jerry sjöng om ställen och saker som vi upplevt och kände till: fyllan på Mommas krog, bion i Pajala, den råmande Lapplandspilen, den frusna törsten i kön till stadspuben i Luleå. ”Vintersaga” förmedlar den svindlande känslan av att vara avskuren från omvärlden av klassklyftor och långa avstånd, men ändå en del av ett större land och sammanhang. När Jerry sjöng om motvinden på Tjörnbron, ett stormpiskat Marstrand, överdoser på Skärholmens station, träningspass på ett Ullevi i dis och insnöade vägar någonstans på Österlen kom alltihop närmare långtradarna som åkte förbi utanför fönstret och försvann i snöröken mellan Kiruna och fjärran.


3. ”Git it” (1977)
När Gene Vincent spelade in ”Git it” 1958 med The Blue Caps sammanfattade singeln, precis som allt Chuck Berry släppte, den manliga amerikanska tonårsdrömmen: bilar, brudar och rock. Jerry Williams inspelning flyttar partyt till svenska landsbygden. Ingen konsert var efteråt komplett utan ett ”Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip”.


4. ”Working class hero” (1984)
Jerry Williams intensiva version ligger musikaliskt sett närmare Marianne Faithfulls cover på albumet ”Broken english” än John Lennons original. Lennons uppgörelse med det eviga klasshatet uppifrån, det iskalla föraktet från de rika och ekonomiskt trygga människorna, är sann och brutal. ”Jerka” framförde alltid ”Working class hero” som om han ville skära in orden i armarna. Han hade levt det som Lennon sjöng om. Som han själv sa: ”Ska man göra en låt som påstår nåt då måste man ju hålla med.”


5. ”Cruisin’ on a saturday night” (1982)
Med en bil kan man åtminstone göra lördagen värd att leva innan arbetsveckan och skiftgången börjar om efter helgen. Under sina mest inspirerande konserter brukade Jerry avsluta ”Cruisin’ on a saturday night” med att slå nytt svenskt rekord i hur många gånger en människa kan skrika ”rock’n’roll”.


6. ”Jockey full of bourbon” (2002)
Williams super inte Tom Waits under bordet. Det går inte. Waits original ragglar fram i rännstenen någonstans i Hamburg. I stället lirar Jerry så att de kulörta lyktorna i folkparken plockar fram luftsaxofonen.


7. ”Sju år på Hall” (1998)
Fängelserock är en av pophistoriens viktigaste element, från Elvis Presleys ”Jailhouse rock” till Johnny Cashs skiva ”Live at Folsom prison”. Jerrys bidrag i genren har en svårslagen inledning som sätter tonen: ”Ja, efter en flaska renat är man inte särskilt smart.”


8. ”Sinnerman” (2013)
Utan att vilja skriva någon på näsan var den passionerade musikälskaren Jerry Williams alltid en betydelsefull ambassadör för svart musik. De flesta kopierade bara det som Little Richard eller James Brown hade uppfunnit. ”Sinnerman” är en gammal afroamerikansk spiritual. Nina Simone har kanske gjort den mest kända inspelningen. Under Williams långa avskedsturné, den som vägrade ta slut, blev låten konserternas emotionella centrum.


9. ”Did I tell you” (1989)
Det var lite vackert att ”Jerka” gjorde comeback på hitlistorna samma år som Roy Orbison återvände på allvar med albumet ”Mystery girl”. Orbison hade ”You got it”. Williams hade en låt som inte behöver någon beskrivning eller förklaring.


10. ”Far from any road” (2015)
På sitt sista studioalbum samarbetade Jerry Williams med Ian Person, tidigare gitarrist och låtskrivare i rockbandet The Soundtrack Of Our Lives. Person placerade sin idol i ett nytt sammanhang genom låtar av Suicide och The Stooges. Men det var southern gothic-duetten med Anna Ternheim som bäst och vackrast fångade en artist som vägrade sitta hemma och rosta på en balkong.


11. ”I can jive” (1978)
Det måste sluta med den här, eller hur?
En folkpark i Karlstad 2004. Det var ännu en sommarpremiär, ännu en vända med The Boppers. Det luktade öl och tallskog. När Jerry gick på scen kändes det som att bli sparkad mellan ögonen av en person med spetsiga myggjagare, utan att det gjorde ont. Jag och Expressens utsände rockjournalist Klas Ekman hade inte väntat oss någonting särskilt alls men kunde inte tro våra öron. Inte ögonen heller. Jerry sladdade, gled, stoppade ner mikrofonen i byxlinningen och juckade runt. En besatt rockpräst i jeans med lördag i själen och kalsongen. ”Jiven” var alldeles, alldeles lysande. I breaket innan bandet drog upp konserten på bakhjulet för sista gången stod Jerry Williams med ena handen bakom örat och munnen vidöppen i sin mest klassiska pose. Han ville inte släppa taget om publiken och musiken, den där förunderliga frihetskänslan av att allt är möjligt här och nu:
”Ma-ma-maaaa... alright!”
Jag har aldrig sett honom vara bättre eller lyckligare. Och jag kommer aldrig att få se det igen.

Jerry Williams är död – blev 75 år gammal 00:40
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Kiruna

Rock