Oinspirerat när Cher tolkar Abba

Foto: Warner
Cher gjorde en hyllad insats i ”Mamma Mia”-filmen i somras.
MUSIK

ALBUM Cher gör inte något större intryck på coveralbumet ”Dancing queen”.

Hennes tolkningar ligger alldeles för nära originalen.


Cher
Dancing queen
Warner


POP Cher var inget fan av Abba på 70-talet. I en intervju med New York Times tycker 72-åringen att Benny Andersson gav Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad alldeles för lite frihet. Deras röster var instrument som skulle trängas på den lilla yta Andersson hade skapat för dem.

Efter en kort men minnesvärd medverkan i den senaste ”Mamma Mia”-filmen har Cher nu fått göra om låtarna på sitt sätt.

I samma intervju berättar hon att hennes tolkningar är ”friare”, men även ”galnare och roligare”. Att spela in albumet har varit som att kliva in i en frizon långt bort från alla världens hemskheter.

Men ”Dancing queen” – med Benny Andersson och Björn Ulvaeus som exekutiva producenter – beskrivs bäst med orden ”tråkig repris”.

Musiken är en rak kopia av originalversionerna och känns därmed onödig att diskutera.

Desto mer finns det att säga om Chers insats.

Rösten är inte alls så fri som hon själv beskriver den. Faktum är att Cher låter mindre än hon någonsin gjort.

Att placera hennes stora stämma bland märkliga effekter och robotlik autotune är ett grovt tjänstefel.

Men vid enstaka tillfällen händer något. I ”Chiquitita” är hennes röst förtrollande. Här finns det djup vi alla känner igen.

Och på ”Fernando” tillför hon ett nytt rafflande vemod. Låten känns som tagen från Chers hyllade ”Gypsys, tramps and thieves” från 1971.

Men även där undrar jag varför man gör en cover när den ligger så nära originalet.

”Dancing queen” är bara en liten parentes i två gigantiska karriärer.
BÄSTA SPÅR: ”Chiquitita”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM