Vartenda ord känns som ett farväl

Markus Larsson rankar årets 10 bästa album

avMarkus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Drag City
Det hjärtskärande snillet David Berman i Purple Mountains.

ÅRETS ALBUM Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort på första och sista skivan med Purple Mountains.

1 ”PURPLE MOUNTAINS” (PURPLE MOUNTAINS)
En dag kommer David Bermans liv bli film. Alternativt tv-serie på HBO.

Bara att läsa hans sida på Wikipedia är ett större äventyr än de flesta romaner som släpptes i år. Musikern, låtskrivaren, tecknaren och poeten från Williamsburg, Virginia hade ett minst sagt komplicerat förhållande till livet i allmänhet och sin far i synnerhet. Pappa Richard är en ökänd politisk hök och lobbyist för, exempelvis, vapen- och tobaksindustrin. Han tillhör den motsatta sidan av den politiska skalan från sin liberala son. David har kallat sin far för en demon och sagt att han antastar mänskligheten.

När David Berman försökte ta sitt liv 2003 med en häxgrogg av smärtstillande piller och crack ville han inte åka till sjukhuset. Han checkade i stället in på Lowes Vanderbilt Hotel i Nashville och krävde att få samma svit som Al Gore bodde i när rösterna räknades om i Florida efter amerikanska valet år 2000. Berman ville dö i samma säng som ”presidentskapet dog”.

Han kunde sitt mörker. Det märktes på alla skivor som han gjorde med bandet Silver Jews och det blir ännu tydligare här, på det första och sista albumet under namnet Purple Mountains. I tio perfekta låtar sjunger Berman om sina tillkortakommanden och depressioner, misslyckade förhållanden och självmordstankar. Det är, paradoxalt nog, en av årets roligaste skivor. Avståndet mellan skratt och förtvivlan är fruktansvärt kort.

Texterna är lika välskrivna som melodierna. Den skoningslösa klarsynen och humorn brukar bara finnas hos människor som har gett upp. Så här i efterhand känns nästan allting på albumet som ett farväl, inte minst balladen ”The night’s that won’t happen”.

David Berman tog sitt liv i New York i höstas. Han blev 52 år gammal och hade just gjort sitt livs skiva.


2 ”GHOSTEEN” (NICK CAVE AND THE BAD SEEDS)
Nick Cave fortsätter att lösa upp sin musik i ett sakralt verk om att förlora ett barn och vad som händer med föräldrarna som blir kvar. Låtarna på ”Ghosteen” har egentligen mer gemensamt med klassisk musik än konventionell rock. Det är som att lyssna på renässansmålning. The Bad Seeds reduceras till ett bakgrundsljud. Trummorna och gitarrerna är borta. Kvar finns Nick Caves röst, spökkörer och en svävande atmosfär.

Han har aldrig skrivit vackrare om vår förbannade existens, våra förbannade liv, den förbannade kärleken och våra förbannade förluster.


3 ”ERASERLAND” (STRAND OF OAKES)
Timothy Showalter har jagats av en tanke ända sedan han var liten: vad lätt det skulle vara att göra slut på allting och bara försvinna. Han trodde över huvud taget inte att ”Eraserland” skulle hända. Förra skivan ”Hard love” och turnén som följde blev inte alls som han tänkt sig. Han var missnöjd, uppgiven, deprimerad och trodde att han hade förlorat allt. Showalter hade i princip gett upp när gitarristen Carl Broemel ringde. Om Timothy skrev nya låtar skulle medlemmarna i My Morning Jacket hjälpa honom.

”Eraserland” är det bästa albumet som just My Morning Jacket inte har släppt sedan 2011. Ett sorts terapisamtal av soulamericana. Showalter förvandlade sina dåliga tankar och upplevelser till wide screen-rock som svämmar över av värme och liv.


4 ”WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?” (BILLIE EILISH)
Precis när det behövdes som mest lyckades en 17-åring från Los Angeles göra hitmusik som strömmas miljarder gånger väldigt rolig och weird igen. Duh!


5 ”NORMAN FUCKING ROCKWELL!” (LANA DEL REY)
Låtarna är ett spökhus på en strand i Kalifornien. Du kan checka in när du vill, men du kan aldrig lämna det.


6 ”MAGDALENE” (FKA TWIGS)
FKA Twigs litterära artpop inspireras av Bibelns Maria Magdalena på samma sätt som Kate Bush en gång använde Emily Brontës ”Svindlade höjder”.


7 ”i,i” (BON IVER)
Kosmisk americana som svävar fritt i rymden.


8 ”KIWANUKA” (MICHAEL KIWANUKA)
Det låter och är paradoxalt. Men det här är klassisk årgångssoul från 2019.


9 ”TITANIC RISING” (WEYES BLOOD)
Det låter som att Karen Carpenter sitter uppe på taket och sjunger mjuka popsymfonier under en stjärnklar natthimmel.


10 ”THANKS FOR THE DANCE” (LEONARD COHEN)
En sensationell epilog. Precis som Johnny Cash kommer Cohen bli lika hågkommen för det sista han gjorde som för de tidiga klassikerna.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Nick Cave

Kate Bush