Generöst men lite väntat från Pixies

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
När Black Francis säger ”Hey” till publiken är det kvällens enda mellansnack och praktiskt nog även namnet på nästa låt.
Foto: ALEXANDER TILLHEDEN/ROCKFOTO
När Black Francis säger ”Hey” till publiken är det kvällens enda mellansnack och praktiskt nog även namnet på nästa låt.

KONSERT Det är ungefär som vanligt med Pixies.
De envisas med att hamra ut sina mindre odödliga nya låtar men vi går hem rätt nöjda ändå eftersom klassikerna alltjämt låter fantastiska och de spelar nästan allihop.


Pixies
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1753 (utsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Where is my mind”, ”Debaser” och ”Winterlong”. Sämst: Energin sjunker rätt rejält i somligt av det nya.


Givetvis är Pixies modell 2019 främst en retroakt. Publiken i kväll präglas förvisso inte alls av samma 40 plus-dominans som på Münchenbryggeriet för sex år sedan, förra gången som jag såg den omstartade versionen av Boston-bandet från det sena 80-talets allra mest kritikerälskade indierockhörn gästa huvudstaden.

Men oavsett ålder är folk här för att höra låtarna från de klassiska albumen ”Come on pilgrim”, ”Surfer Rosa”, ”Doolittle”, ”Bossanova” och ”Trompe le monde”, och inget konstigt med det.

Musiken som Black Francis och hans närmast demonstrativt ickerockstjärniga orkester spelade in på de skivorna är tidlöst briljant och egensinnig och har hunnit inspirera flera generationer yngre skramlande gitarrband på de snart 30 år som gått sedan de lade av första gången.

Således kan jag på ett sätt tycka att det är coolt att de i kväll även trycker på oss nästan hela nya, inte överdrivet svårglömda albumet ”Beneath the eyrie”, att de vill skicka signalen att de minsann är ett riktigt, aktivt band fortfarande.

Men även om en låt som ”Ready for love" låter som en ganska klädsamt mogen Pixies-variant blir det nya ofrånkomligen mest transportsträckor mellan gamla monument som ”Nimrod’s son”, ”Wave of mutilation” eller ”Debaser”.

Francis sätt att mixa ljuv pop med hardcorelarm, trams med becksvart mörker, engelska och spanska, jazzavantgardism och country var unikt. Och det slår fortfarande gnistor mellan hans och Joey Santiagos gitarrer, inte minst i utsökta Neil Young-covern ”Winterlong”.

Pixies överraskar kanske inte längre men när de lyckas packa in nästan 40 låtar på två timmar är det ändå svårt att lämna Cirkus speciellt missnöjd.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad: