Mejla

Markus Larsson

Det fanns ingen större Bill än Bill Withers

Publicerad:
Uppdaterad:
Den amerikanska soulstjärnan Bill Withers höll en hälsosam social distans till bullshit och trams.
Foto: AP/TT
Den amerikanska soulstjärnan Bill Withers höll en hälsosam social distans till bullshit och trams.

”Lean on me, when you’re not strong and I’ll be your friend, I’ll help you carry on...”

Resten av refrängen kan ni.

De flesta hade hört någon av Bill Withers makalösa låtar innan nyheten om hans död kom i dag.

Han blev 81 år gammal.

För fem år sedan reste jag till New York av två viktiga anledningar.

För att träffa en vän och för att se Bill Withers.

Jag och Per Bjurman bokade biljetter till en välgörenhetskonsert på Carnegie Hall snabbare än Lucky Luke skjuter ihjäl sin egen skugga.

Meningen var att en skara artister skulle tolka och återskapa Withers klassiska livealbum ”Live at Carnegie Hall” från 1972 för att samla in pengar till organisationen Stuttering association for the young.

Ryktet sa att Bill Withers själv skulle uppträda någonstans mellan D’Angelo, Ed Sheeran, Valerie Simpson och Gregory Porter. Det hade i så fall varit en händelse som fått marken att skaka under fötterna. Bill hade knappt synts till sedan han lade karriären på is i mitten av 80-talet.

Men D’Angelo ställde in. Och mannen själv? Tja, well, nåja.

Bill Withers hade naturligtvis ingen tanke på att sjunga något själv. Varför skulle han stjäla rampljuset från någon annan? I stället höll den vasst klädda 76-åringen ett kort tal innan spelningen. Introduktionen gick mest ut på att hylla Ed Sheeran.

”He’s the next big thing, man. He is the thing.”

Om själva konserten fanns det inte mycket att skriva hem om. Det var en besvikelse. Men jag och Per betedde oss ändå som barnsliga tolvåringar efteråt. Vi pladdrade i mun på varandra i timmar. Det oerhörda att över huvud taget ha fått se soulvärldens Greta Garbo livs levande smällde där och då högre än trafiken på Manhattan.

Withers var en osannolik soulstjärna. Han föddes i gruvstaden Slab Fork i West Virginia. Han stammade svårt under uppväxten och slog igenom först när han var 34 år gammal.

På debutalbumet från 1971, passande nog döpt till ”Just as I am”, poserar Bill Withers med en lunchlåda. Fotot är taget under just en lunchrast när han jobbade som flygmekaniker. Att vara musiker var ett extraknäck. Bill försörjde sig i stället på att installera toaletter på reguljära flygplan.

Musiken hade grova jeans och arbetskängor. Låtarna verkade vara skrivna mellan arbetsskiften i ordens bästa bemärkelse. De var mer självlärda och hemsnickrade än effektsökande.

Framför allt innehöll de en sällsynt och upplyftande värme som saknades i den allt mer politiska och militanta funken och soulen i början av 70-talet. De var en anledning att lägga upp fötterna efter en lång dag, knäcka en öl och slappna av, the soul of the common man. Var inte orolig, det ordnar sig. Precis som för Smokey Robinson och Carole King går solen aldrig i moln, hur ledsna texterna än är.

Bill Withers orkade inte med musikbranschen. Det var inte hans liv. 1985 lade han i princip av. Han tyckte helt enkelt att skriva musik och turnera var roligare när han var 35. Varför skulle han stå i centrum? En annan trolig förklaring var att tiden sprungit ifrån hans musik, framgångarna svalnat och att andra bestämde för mycket över inspelningarna.

Men när Bill försvann stannade låtarna kvar. ”Harlem”. ”Ain’t no sunshine”. ”Use me”. ”Lonely town, lonely street”. ”Grandma’s hands”. ”Lovely day”. ”Lean on me”, alltid ”Lean on me”.

Blackstreet samplade ”Grandma’s hands” på hitsingeln ”No diggity”. Kendrick Lamar använde trummorna från ”Use me” på sitt debutalbum ”Good kid, maad city”. Daft Punk lyssnade på ”Lovely day” när de gjorde musiken till albumet ”Random access memories”. Justin Timberlake och Max Martin har båda sagt hur viktig Bill Withers var när de skrev ”Can’t stop the feeling”.

Ingen sjöng Bill Withers bättre än han själv. Men det finns ett klipp från den Oscarsbelönade dokumentärfilmen ”20 feet from stardom” som kommer nära.

Filmen handlar om körsångerskorna bakom de största stjärnorna, de där underbetalda rösterna som alla har hört men alldeles för få känner igen. Versionen av ”Lean on me” med Darlene Love, Lisa Fischer, Jo Lawry och Judith Hill ringar in allt som var stort och vackert med Bill Withers.

Det finns en oerhörd tröst i texten, budskapet och den mjuka gospelmelodin.

”Lean on me” är kyrkklockor som ringer över hustaken där folk just nu sitter i karantän.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Av: Markus Larsson

Publicerad:

LÄS VIDARE