The Strokes darrar lätt på handen

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
The Strokes 2020: ”The adults are talking”.
Foto: Press
The Strokes 2020: ”The adults are talking”.

ALBUM I grunden fina saker blir bara finare med åren. Som rockbandet The Strokes.

På sitt första album på sju år åldras de som en stilig parkett.


The Strokes
The new abnormal
RCA/Sony


ROCK På debuten ”Is this it” var New York-kvintetten med de nästan fabricerat perfekta namnen, byxorna, frisyrerna, obestridliga. Inte sedan Oasis hade ett rockband betytt så mycket och på samma sätt katapulterat så många kolleger.

Utan The Strokes – inga Libertines, White Stripes, Arctic Monkeys.

Bandet definierade på många sätt 00-talet.

Decenniet som följde präglades av kokainmissbruk, alkoholism och bandbråk. Utvecklingskurvan har knappast varit spikrak. Men ändå: varje gång man begravt The Strokes längst ner i en flyttkartong har de poppat upp igen. Med en ”You only live once”, ”Machu picchu” och nu senast nya singeln ”Bad decisions”.

Nitton år efter debuten är medlemmarna i The Strokes alla runt 40. Omslaget till bandets Rick Rubin-producerade nya album är en målning av konstnären Jean-Michel Basquiat och första spåret heter ”The adults are talking”. Ett nästan övertydligt vuxet perspektiv på rocken som för tankarna till franska Phoenix. Lägg till att frontmannen Julian Casablancas på fritiden designat en hopfällbar elcykel utan pedaler.

Det är han som imponerar allra mest på ”The new abnormal”. De flesta kanske inte tänker på Casablancas som en stor sångare, men det är nog dags att revidera den bilden nu. Han verkar inte längre fångad i rollen som avmätt rockstjärna med näsan limmad mot toalettsitsen. Med ålderns rätt tar han i stället små utflykter i falsett och pratade partier. I bland påminner han, faktiskt, om en vit lidelsefull soulsångare. Och lyssna bara på hur snyggt hans röst byter plats med Albert Hammond Jr:s gitarr i ”Selfless”.

The Strokes söker framåtrörelse och det är goda nyheter i sig. Dessutom hörs det att bandet på sitt Malibu-inspelade sjätte album till slut lyckats återerövra kemin och spelglädjen. Det finns egentligen bara ett lågvattenmärke, ”Eternal summer”, som trots sin trevliga titel liknar ett överförfriskat A-ha. Men låt oss förlåta sådana skavanker och i stället fokusera på den tjusiga helheten.

Som det vilsna och sårbara som vilar över sånger som ”Brooklyn bridge to chorus”, ”At the door” och avslutande hymnen ”Ode to the Mets”. Där The Strokes en gång verkade tvärsäkra och världsslukande är de i dag ifrågasättande, tilltufsade. Och då menar jag inte bara frisyrerna.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE