Liverecensioner

Damon Albarn överglänser Gorillaz

Av: 

Per Magnusson

Inga animationer lyser starkare än Damon Albarn på Sollidenscenen.
Inga animationer lyser starkare än Damon Albarn på Sollidenscenen.

MUSIK

Betyg: 4 av 5 plus
Gorillaz
Plats: Skansen, Stockholm. Publik: 7 353. Längd: Knappt två timmar. Bäst: ”On melancholy hill”. Medicin för själen. Sämst: Saknar den utomordentliga ”The lost chord”.


KONSERT Damon Albarn är en enastående estradör. Hans lyskraft och musikaliska lekfullhet överglänser faktiskt planetens största tecknade grupp Gorillaz.

1999 såg jag Blur framföra sina singlar i kronologisk ordning på Wembley i London. En otrolig konsert. När jag i höstas hade ynnesten att intervjua Damon Albarn kunde jag inte låta bli att fråga om han mindes kvällen.

– Kors i taket, klart jag kommer ihåg den, sa han, och försvann sedan i en irrfärd om de esoteriska och oundvikligt schematiska aspekterna av en spelning.

Som mänsklig representant för världens största virtuella band Gorillaz behärskar han på Sollidenscenen konsten till hundra procent. I rosa Harringtonjacka och slappa byxor vänder han inledningsvis ryggen mot publiken och manar på sitt band likt en dirigent. Han behöver inte alltid studsa som på 90-talet. I dag sitter det mer i en blick, ett varggrin, en liten dans.

I låten ”Pirate jet” krävs fyra tatuerade vaktarmar för att hålla honom i byxlinningen och hindra honom från att falla framstupa mot fansen. En minut senare är han ändå ute på ett ärevarv bland publiken. Det må låta banalt, men inte alla popstjärnor med drygt tre decennier i underhållningsbranschen investerar den energin.

Det är alltjämt anmärkningsvärt att han står här, 20 år efter Blurs interna kollaps, framför en brokig publik på en svensk allsångsscen när forna rivalerna Oasis gått i ide som fossiler av sina forna jag. Min pratstund med Albarn i höstas förstärkte än en gång bilden av en 54-åring som vägrar bli statisk och trött på sig själv. Som går upp varje morgon, motar demonerna med yoga och kaffe, och bara fortsätter att göra musik.

Till Skansen kommer Albarn, musiker, gäster och de tecknade figurerna Murdoc, Noodle, Russel och 2D på bildskärmarna för första gången sedan Sverigedebuten på Hovet för fem år sedan. Konserten tar, precis som senaste albumet ”Song machine, season one: strange timez”, vägar via funk, dub, afrobeats, dansmusik och punk.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag älskade allt. Men som pusselbit i Albarns universum är Gorillaz fullständigt logisk. Den som gått hand i hand med Damons musik genom decennierna känner ständigt igen sig i fantastiska melodier, en subtil samtidssatir och en kronisk melankoli. På scen är Gorillaz förresten mer ganska stökigt och högst levande band än Guinness rekordbok-noterad seriefigursgrupp. Och inga av Jamie Hewletts animationer lyser starkare än huvudpersonen själv.

Konserten känns som en biljett till hans privata lekstuga. Det är en fri och livsbejakande plats – paradoxalt avantgardistisk och tillgänglig på samma gång. Innan kvällen är slut hinner en tecknad Elton John sjunga duett med amerikanske rapparen 6lack i ”The pink phantom”, Damon få hela publiken att vissla melodin till ”Feel good inc.” och basen i ”Clint Eastwood” eka så djupt att den känns hela vägen till de verkliga aporna på Skansen.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS

Muminmuggarna ABC finns nu åter att beställa i duopack! Förbeställ dina muggar redan idag.

Extern länk från Nordic Nest

Gå till butiken

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag fortsätter bara göra musik”

ÄMNEN I ARTIKELN

Liverecensioner

Musikrecensioner

Musik

Gorillaz

Damon Albarn