Kusligt vackert, Anna Ternheim

avMarkus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: THOMAS JOHANSSON
Har Anna Ternheim någonsin varit bättre live? Det är högst tveksamt.

KONSERT Anna Ternheim och hennes skandinaviska noir blir bara bättre med åren.

Hon har framför allt aldrig varit en lika solid och övertygande liveartist som nu.


Anna Ternheim
Turnépremiär: Konserthuset, Göteborg. Publik: 1400 (utsålt). Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: ”When you were mine”, ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” och ”Minns det som igår”. Sämst: Du kan vara sämst.


GÖTEBORG Anna Ternheim berättar från att hon skriver bättre när hon är i rörelse eller byter stad.

Men hon erkänner samtidigt att det inte spelar någon roll hur långt bort hon reser. Musiken blir ändå ungefär likadan.

Och, visst, när hon beskriver en låt som Los Angeles låter det ändå som om Fleetwood Mac rullar fram i svensk snörök.

I dag är dock Ternheim en artist där studioskivorna bara berättar halva, eller en fjärdedel, av historien. Musiken är minst dubbelt så bra live.

Vad det beror på är i hennes fall svårt att förklara.

Men det märks hur rutinen och hundratals spelningar byggt upp ett lugn, en självklar närvaro och skicklig känsla för dramaturgi. Hon vet exakt var låtarna ska vara i setet, vilka som ska vävas ihop med varandra innan publiken hinner eller vågar applådera, hur långt ett böljande och distat crescendo ska sträckas ut och när tystnaden får vara showens viktigaste instrument.

Konserten är över nittio minuter lång och består i huvudsak av lågmälda ballader i färgskalan grå till svart. Ändå känns det som man knappt hinner sätta sig innan extranumren börjar.

Med små medel, och med ett tremannaband som emellanåt lyckas låta som en mer fullskalig orkester med 36 personer, bygger 41-åringen från Sollentuna upp en mjuk orkan av psalmliknande folkmelodier, elektroniska beats och kontrollerade explosioner.

Eftersom konserten handlar om en helhet är det svårt att plocka ut några givna höjdpunkter. Men mässande ”Let it rain” är en av dem. ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”, som en gång spelades in på en veranda i Nashville, är en annan. Man saknar inte ens Dave Fergusons urbergsröst.

Fast det är Ternheims version av ”Auld lang syne”, ”Minns det som igår”, som tar guldet i kväll.

Ett tidigt och kusligt vackert julvykort som man kan posta om och skicka varje år.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM