Avantgardet skildrar det som få orkar se

avHåkan Steen

Foto: Anton Lernstål
Indie-Jesus har återvänt. Från Öland.

ALBUM På sitt fjärde album är Avantgardet alltjämt ett av landets mest angelägna band. Men vissa grepp börjar kanske kännas aningen för bekanta.


Avantgardet
Mellan miljonprogram och Thailand
Avantgardet/Border


ROCK I en tid när influencerkulturen predikar individualism och konsumtion som den rakaste vägen till lycka, när skenande polarisering gör en konstruktiv samhällsdebatt allt mer omöjlig och när den enda röst som tycks klara av att nå fram till unga män som blev kvar på landsorten är den förenklande populismens finns det många skäl till att värdesätta Avantgardet.

För på sitt fjärde album på lika många år fortsätter Rasmus Arvidsson att rapportera från torget i Nybro och andra platser som få orkar se.

Arvidsson växte upp i Nybro, det lilla industrisamhället mitt i småländska glasriket, men blev tidigt så flyktbenägen att han hamnade i såväl drogmissbruk som fem års exil i London och Belfast som höll på att kosta honom livet.

Men glasblåsarsonen glömmer aldrig var han kommer ifrån. Och nu när han har lyckats fly igen, till ett hus på Öland och ett liv som hyllad musiker, återvänder han gång på gång till hemorten för att skildra en tillvaro någon galax bort från ”Wahlgrens värld”.

”Tillbaka på Nybro torg/Där dragspelet vid Willys/alltid spelar i moll” sjunger Arvidsson i ”Nybro torg” och berättar vidare: ”Han säljer Proletären vid bolaget/Den bästa platsen som man kan stå/Men han pratar som Åsa-Nisse så/syrierna har lite svårt att förstå”.

Den som har varit med på hela resan med Avantgardet känner igen både teman och temperament på ”Mellan miljonprogram och Thailand”. Själva ser Arvidsson och Patrik Åberg sina tre första album som en trilogi och den här skivan som ett delvis nytt steg. Tanken har varit att ta ett steg bort från melodierna och hookarna för att försöka fånga så mycket som möjligt av den råa energin från bandets spelningar.

Avantgardets storhet ligger inte minst i förmågan att blanda socialrealism med sprudlande boogiepopeufori. Men det är också en formel som kan vara lätt att fastna i.

Hur mycket jag än gillar det här bandet känner jag ibland att de i sin iver att vara spontana graviterar åt håll som börjar kännas aningen för bekanta. Och hur drabbande bilder Arvidsson än ofta målar med sin lyrik anas på sina ställen en känsla av förnöjsamhet över somliga slagkraftiga formuleringar som delvis kan skymma sikten för texten.

Nu är givetvis inte det något som ska hindrar er från att lyssna på den här skivan. Jag försöker bara motivera varför jag inte blir riktigt lika berörd av Avantgardet som tidigare.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM