Ett upprymt Stone Sour charmar

1 av 7 | Foto: RICKARD NILSSON
MUSIK

SWEDEN ROCK Amerikanska Stone Sour – med Corey Taylor i täten – står för fredagens lyckopiller.


Stone Sour
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival, Norje. Publik: Skulle gissa på mellan 15 000- 20 000. Längd: 70 minuter. Bäst: När bandet pausar innan ”Through glass” eftersom Corey Taylor blir störd av ett gigantiskt bi, varpå både bandet och publiken bryter ut i rungande skratt. Sämst: Själva genomförandet av den gränslöst populära balladen är inte särskilt rafflande.


NORJE. Amerikanska Stone Sour står knappast för något revolutionerande inom den mjukare metal-scenen.

Sångaren Corey Taylors band – som verkar vid sidan av hans tjänstgöring i Slipknot – har ändå det mesta man kan önska sig: minnesvärda refränger och aggressiva utlopp i en tillgänglig förpackning som är lika delar hård och mjuk.

Kvaliteter som självklart går hem i livesammanhang.

I kväll inför en publik bestående av både inbitna fans och nyfikna förbipasserande. Vid flera tillfällen slår frontmannen sig för bröstet för att visa uppskattning över att så många har anslutit.

Överlag är Taylors insats fenomenal (även om jag egentligen föredrar honom som maskerad sångare i tidigare nämnda Slipknot).

Han sprider glädje genom att le, skratta, kramas med publiken, leka med konfettigevär och studsa i takt till pyroteknik.

Och han bjuder till och med upp till dans med ”Red rose violent blue (this song i dumb & so am I)”, vilket får några rumpor att skumpa. Dock inte avsevärt många.

Däremot framkallar ”Cold reader” – en av gruppens starkaste låter tack vare sin förföriska rytmsektion – ett ihärdigt hoppande publikhav.

Men det i särklass maffigaste inslaget är Roy Mayorga, ångvälten till trummis som får mitt hjärta att slå snabbare med sitt tajta, tunga och pulserande trumlir.

Och hans skoningslöst smattrande dubbelkaggar dränker lyckligtvis inte Taylors mångfacetterade sång, som pendlar mellan förlösande growl-sång, djuriska vrål och fjäderlätt skönsång. För det mesta med lyckade resultat.

Spelningen i sin helhet kan bäst liknas vid Stone Sours ljudbild: bra och energisk – men inte överväldigande.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock

Rock

Musik