Seinabo Sey fyller Globen med soul
Publicerad 2018-10-06
KONSERT Några stolar gapar tomma.
Men Seinabo Sey har inga som helst problem att fylla varje vrå av Globen med såväl vibrerande soulkraft som helt självklar stjärnglans.
Seinabo Sey
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 8000. Längd: 102 minuter. Bäst: ”Truth”, ”Who” och ”Still”. Sämst: Hade förstås gärna hört ”Ruin” också.
Den här konserten aviserades redan i augusti förra året.
Seinabo Sey skulle, blott fyra år efter sina första singlar och med endast två album i ryggen, ta sig an Globen.
– Globen är det fetaste. Det har varit en dröm ända sedan jag såg Destiny’s Child uppträda där när jag var 13 år gammal, som hon sa till Markus Larsson i samband med att giget blev känt.
Och vi som följt 27-åringen vet ju att hon är den sortens begåvning som hör hemma på de stora scenerna.
Så i ljuset av det är förstås kvällens lokal helt rimlig.
Globen har visserligen en bit kvar till fullt men det är uteslutande en förlust för dem som inte orkat ta sig hit.
För det här är inte bara Seinabo Seys i särklass mest ambitiösa konsert utan också den tveklöst mest imponerande.
Egentligen är föreställning ett bättre ord, för Sey har massor att berätta. Om identitet, familj, systerskap och kärlekens ljusaste och mörkaste sidor.
Hon inleder med några strofer ur ”Vem kan segla förutan vind” följt av ett bildspel med ursvenska bilder av sommaräng och villaidyll i barndomens Halmstad blandade med kort ur familjealbumet och textfraser av Jonas Hassen Khemiri om känslan av att som svensk person med utländska rötter både passa in och inte.
Sedan följer en show som inte bara rymmer sjudande soulpop från två av senare års starkaste svenska album utan vi får också en fin inspelad spoken word-bit om barn av Jason Diakité, starka små hyllningar till Sey-idoler som Nina Simone och Lauryn Hill, en cool, koncis rap av Mapei och ett jublande gästspel av Sabina Ddumba.
Huvudpersonen lyfter dessutom generöst fram körsångerskan Daniela Sörensen som får göra en egen låt.
Och Seinabo Sey känns helt självklar i sin roll som arenaestradör. Gesterna är som alltid små men närvaron bländande. Hon behöver bara paradera in i sin långa svarta klänning och kasta ett leende in i videokameran så har hon omedelbart Globen i sin hand.
Då har hon inte ens börjat sjunga.
Oavsett om hon sitter längst ute på avsatsen i publiken och sjunger ömhetsbetygelser genom en mobil i ”My eye” eller trycker i gång partyt i ”Good in you” tar hennes stora, varma röst verkligen hand om hela lokalen. Att hon har sett fram emot den här kvällen går inte att ta miste på, tacksamheten till publiken strålar om henne.
Vi har sannolikt inte sett Seinabo Sey i den här arenan för sista gången.