Musik

Han är retrosoulens sorgsnaste prins

Michael Kiwanuka är bländande på Göta Lejon

avMarkus Larsson

KONSERT Michael Kiwanuka ser lagom bekväm ut på scen.

Men det gör inget när låtarna brinner som marschaller.

Foto: CAROLINA BYRMO
Konserten med Michael Kiwanuka har en lågintensiv soulglöd som aldrig slutar växa i över 90 minuter.


Michael Kiwanuka
Plats: Göta Lejon, Stockholm. Publik: Utsålt. Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: ”The final frame” och ”Love & hate”. Sämst: Han spelar tyvärr bara en kort version av ”Cold little heart”.


Ibland verkar den brittiska soulartisten Michael Kiwanuka vilja befinna sig någon annanstans.

Scenen är inte hans hem. Något säger mig att han skulle trivas lite bättre utan publik.

Han smyger av och på scenen. Kroppshållningen säger ”Ursäkta att jag störde”. Mellansnacket kan sammanfattas så här: ”Ähum.” Eller så här: ”Ehum.”

Det är lätt att tycka om honom och den blyga framtoningen innan han börjar sjunga, och ännu lättare efteråt. Något släpper så fort musiken börjar och Michael Kiwanuka får sluta ögonen och sjunga sina sorgsna texter tillsammans med sitt band. Det är hans korkek och gömställe.

Musiken är en rockjournalists dröm. I alla fall för den sorten som älskar att plocka referenser från musikhistorien. Det går under konsertens gång att fylla ett bibliotek med större eller mindre inspirationskällor.

Här finns flera hyllmeter av Curtis Mayfield, Sly Stone och Bill Withers. Arrangemangen från Marvin Gayes ”What’s going on” och Bobby Womacks ”Across the 110th street” står därborta, andra gången till vänster under Isaac Hayes symfoniska soul. Pink Floyd? Jajamen. Du hittar några gitarrslingor från ”The wall” bakom dig. Joni Mitchell, Aretha Franklin, Sade och jazz? Du kan låna hem allihop, fast på våning två.

Så där kan man hålla på tills någon hämtar ett par handklovar och en tvångströja.

Det är ingen hemlighet att Michael Kiwanuka föredrar den analoga eran av soul- och rockhistorien. Men det är heller inget som stör i just det här fallet. Om countrymusiken får ha unga namn som för traditionen vidare ser jag inget problem med att några av soulens stoltaste inspelningar förvaltas av en 32-åring från norra London heller.

Kiwanukas låtar är i flera fall så kärleksfullt skrivna att man slutar googla efter eventuella lån eller stölder. Rösten är i lika många fall ett av de sorgsnaste instrumenten jag har hört.

Live blir just nu den psykedeliska mixen av proggrock och politisk blaxploitationsoul på senaste albumet ”Kiwanuka” ännu tydligare. Med hjälp av framför allt en fantastisk kör brinner musiken med en lågintensiv glöd som aldrig slutar växa i över 90 minuter.

Långsamma stearinsoulen i ”The final frame” måste naturligtvis nämnas. Men det är avslutande ”Love & hate” som blir en touchdown.

Versionen av ”Love & hate” är inget simpelt extranummer. Det är ett framträdande som riskerar att ge Michael Kiwanuka en ännu större publik och scen när han återvänder nästa gång.

Det bör vara det stora samtalsämnet, eller ”snackisen”, efter Göta Lejon.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Soul

Pink Floyd