Gedigen "body of work"

avJoakim Wedholm

MUSIK

Steenkakan – Håkan Steen tipsar om veckans retro

Kristofer Åström

An introduction to Kristofer Åström

Tapete/Border

POP Att Kristofer Åström var ovanligt bra på att kanalisera känslor i hårda nervknippen till låtar visste vi som hade hört Fireside.

Men solodebuten ”Go, went, gone” kom ändå som en liten chock 1998. För plötsligt var emorockaren från Luleå en av landets främsta singer-songwriters, också.

Fireside levde vidare till 2003 men solokarriären blev snart Åströms huvudsyssla. Så här långt har han hunnit släppa åtta album och några minialbum.

Åström blev skivbolagskollega med Christian Kjellvander och de två var förmodligen viktigare än de flesta för den våg av utmärkta singer-songwriters som Sverige har producerat på senare år.

Men där Kjellvander representerade den lite kärvare Richard Buckner-skolan hade Åström popmelodier i ryggmärgen och tog snarare Elliott Smith-arvet vidare. Den nakna, sällan höjda rösten och de raka, enkla texterna har en sällsynt förmåga att få publiken att lyssna.

Alla album har inte varit lika genomstarka som debuten men det har alltid funnits bra låtar, vilket bevisas med all önskvärd tydlighet på den här samlingen, som utan att ens försöka vara en ”greatest hits” visar upp en imponerande gedigen ”body of work”.

BÄSTA SPÅR: ”All lovers hell”.

ARTIKELN HANDLAR OM