Dark Angel sänks av ljudet

1 av 2
Dark Angel. Foto: Jörgen Johansson

avJoacim Forsén

MUSIK

NORJE. Att festivaltorsdagens sista suck inte bara är en spelning bland alla andra är svårt att missa. När Dark Angel gör sin återkomst efter 20 tysta år surrar verkligen förväntningarna i luften. Publiken är visserligen betydligt mindre än den borde. Men just det gör också att giget blir ännu mer en resa tillbaka till tiden då thrash verkligen var en undergroundrörelse utanför etablissemanget.

Få ur nya generationen på plats

De flesta på plats var uppenbart med då, merparten är i 40-årsåldern eller närmar sig. Få ur den nya generationen har letat sig hit. Stämningen blir därefter när Dark Angel radar upp rå metalhistoria som ”Darkness descends", "We have arrived" och ”Never to rise again”. Falsettallsången yr i mörkret. Att stå mitt i comebacken är att återuppleva den ettriga thrashscenen precis som den var i andra halvan av 80-talet.

Ofta helt knäckande

Och Los Angeles-bandet övertygar verkligen. Det är tajt och instrumentuppvisningen är ofta helt knäckande. Som ett av metalvärldens största trumess är förstås Gene Hoglan en sjuk maskin och motor. Riffen blixtrar och Ron Rineharts sång är minst lika intensiv. Samtidigt är Mike Gonzalez basspel en bisarr show i sig. Högerhanden skulle kunna ge sig ut på världsturné och spela för utsålda hus varje kväll i år framåt.

Hopplöst ljud

Bara en sak ställer sig i vägen för en comebacksmäll som hade kunnat välta det mesta. Ljudet är hopplöst. Och det blir inte ens bättre ju längre konserten går. De så avgörande gitarrerna kliver aldrig fram, solon hörs knappt. Allt låter märkligt lite av ingenting. Dark Angel gör det mesta rätt på scenen, men den diffusa thrashkraften som kommer ut ur högtalarna sänker tyvärr både betyget och upplevelsen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock