Sämst hittills

Publicerad:
Uppdaterad:

BRITNEY SPEARS

Britney

(Zomba)

Foto: Zomba

”I’m not a girl, not yet a woman”, sjunger Britney Spears i ett av de centrala spåren på detta tredje album.

Den ambivalensen och osäkerheten löper som en röd tråd genom merparten av de tretton sångerna. Den unga världsstjärnan befinner sig vid en brytningspunkt, står precis på gränsen mellan tonår och vuxenvärld och även om de flesta av oss gick i genom den processen något tidigare – Britney fyller faktiskt 20 i december – känns rädslan, frustrationen och den sexuella förvirringen igen.

Inget dumt tema att bygga ett ungt popalbum kring således.

Tyvärr går tvehågsenheten igen i den musikaliska inramningen. Som framgått av The Neptunes-producerade singeln ”I’m a slave 4 U” vill Britney gå framåt, bli mer modern och vuxen. En förståelig intention, även om tonårsidoler som plötsligt vill utvecklas sällan åstadkommer något mer än en kraftig nedgång i försäljningsstatistiken.

Hon vågar dock inte ta steget fullt ut, vågar aldrig helt överge den sockriga

teenypop hon och hennes svenska medarbetare erövrat universum med.

I stället försöker amerikanskan, något ängsligt och försiktigt, blanda hippa klubbrytmer och klassiska mainstream-melodier – ibland rent av på en och samma gång.

Resultatet blir motsägelsefullt.

Splittrat.

Ja, som det skulle ha hetat i ett äldre sportreferat:

Varken hackat eller malet.

Skivan hade blivit tydligare i sin profil, och därmed intressantare, om tjejen vågat spinna vidare på det lätt experimentella, korthuggna Prince-beatet i ”I’m a slave 4 U” men så långt går hon bara i likaledes Neptunes-producerade ”Boys”. Den är inte alltigenom lyckad den heller, men där finns i alla fall utvecklingsbart stoff.

Övriga försök att anpassa Britney till en mer uppdaterad miljö är alltså för fega och faller platt. Då återstår några mer traditionella pophits och bland dem finns förstås ett par juveler. Bäst är Max Martins uppkäftigt refrängstarka ”Overprotected”, Rodney Jerkins-producerade ”Lonely” – en spänstig disco som för tankarna till Michael Jackson anno ”Bad” – starka Martin-balladen ”I’m not a girl, not yet a woman” och snygga ”Let me be”, en av låtarna Britney själv varit med och skrivit. Där har vi en näve rätt givna hits.

Inte ens de numren står dock i paritet med förra plattans höjdpunkter, ”Lucky” och ”Don’t let me be the last to know”. Melodislingorna är inte utformade med riktigt lika stor finess och egensinne.

Kanske har även de vanligtvis säkra låtskrivarna drabbats av osäkerheten kring vad det är stjärnan vill göra.

”Britney” är hur som helst Britneys hittills svagaste album.

Per Bjurman

Publicerad: