Jeff Lynne bjuder på gedigen ELO-nostalgi

Foto: Stefan Jerrevång
Jeff Lynne langar fram sin urtypiska Jeff Lynne-pop bakom sina urtypiska Jeff Lynne-solglasögon.
MUSIK

KONSERT Jeff Lynne har bandet, ljudet, ljusshowen och en lång parad av odödliga Electric Light Orchestra-hits.
Det räcker till en genomtrevlig nostalgishow men kanske inte så mycket mer.


Jeff Lynne’s ELO
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 12 833. Längd: 91 minuter. Bäst: ”Do ya”, ”Shine a little love” och ”Turn to stone”. Sämst: Inget från underskattade albumet ”Time”.


När 60-tal blev 70-tal fick Birmingham-bandet The Move en idé om att föra arvet från nyss avsomnade The Beatles vidare och göra pop med influenser från klassisk musik.

Nye medlemmen Jeff Lynne hade snart tagit över och utvecklat konceptet till Electric Light Orchestra.

Lynnes parade sina helt oblyga Beatles-influenser med maffiga stråkarrangemang och falsettkörer, och skapade ett sound som hjälpte till att sätta ramarna för både glamrock och powerpop men framför allt blev ett vansinnigt framgångsrikt hitrecept i över tio års tid.

Långt ifrån den tidens kreddigaste rock, men titlar som ”Evil woman”, ”Livin’ thing”, ”Shine a little love”, ”Telephone line” och ”Don’t bring me down” blev snabbt radioinventarier då och på oldieskanalerna är de det i många fall fortfarande.

Som extra lockande krydda ramade Lynne, helt i takt med tiden, in sin pop i färgsprakande rymdfuturism.

36 år efter senaste ELO-besöket på svensk mark är den nu 70-årige Lynne här igen, med ett superproffsigt band om tolv personer, bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet från storsäljande albumet ”Out of the blue” svävande bland planeter och meteoriter på skärmarna.

Lynne säger inte mycket men langar fram alla de stora låtarna precis som publiken minns dem, med lyxigt bra ljud, från The Move-stänkaren ”Do ya” till discoflirtiga ”Shine a little love”. Traveling Wilburys 80-talshit ”Handle with care” glider sömlöst in i setet, byggd på samma Lynne-unika melodigrund.

Det här är fortfarande långt ifrån världens coolaste musik – allra minst så när den vill rocka – men samtidigt pop lika skolboksperfekt och väl åldrad som de bästa Abba-singlarna.

Ambitionen verkar inte större än att visa upp en stark katalog och bjuda på en stunds påkostad nostalgi, så speciellt spännande blir det kanske aldrig.

Men det är tvivelsutan gedigen underhållning.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Jeff Lynne

Musik

Pop

Abba