The Who är oväntat bra

avHåkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Rick Guest
Tro det eller ej: Pete Townshend och Roger Daltrey i samma rum, på samma bild, samtidigt, i år!

ALBUM För att vara den sannolikt sista skivan från två gamla surgubbar låter ”Who” riktigt värdig och vital.


The Who
Who
Polydor/Universal


ROCK The Whos tolfte album, deras första på 13 år och det blott andra sedan 1982, är helt och hållet ett verk av de två överlevande originalmedlemmarna Pete Townshend och Roger Daltrey.

När de turnerar som The Who bor de på olika hotell och har högst motvillig ögonkontakt på scen. Den här skivan har de lyckats spela in utan att någonsin träffas eller ens prata med direkt med varandra.

Daltrey är 75 och Townshend 74. Det går att tycka att de vid den åldern skulle kunna lägga sina sex decennier av egokrockar åt sidan, alternativt lägga ned The Who.

I stället åker de på ny turné i England och USA till våren. Och här är alltså en ny skiva.

Som låter oväntat bra. Townshend kan fortfarande skriva slagkraftiga och samtidspolitiskt förbannade låtar och komma undan med det. Daltreys röst känns faktiskt starkare än på förra albumet. Och de lyckas få till en rätt lyckad mix av klassisk The Who-känsla och en del nya grepp för att provocera kärnpubliken, som autotune (Daltrey vägrade dock när Townshend föreslog en rap).

Emellanåt blir det visserligen både småklumpigt och gubbgrinigt. Men om detta är den sista The Who-skivan är den en, åtminstone utifrån omständigheterna, värdig final.
BÄSTA SPÅR: ”Street song”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM