Opeth har sett betydligt bättre dagar

avSofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Viktor Wallström / Rockfoto

KONSERT Att spela på hemmaplan är inte riktigt Opeths grej.

Spelningen i huvudstaden hemsöks av återhållsamhet och en hes sångare vid rodret.


Opeth
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Slutsålt. Längd: cirka två timmar. Bäst: ”Allting tar slut” är något utöver det vanliga. Och förstås även ”Deliverance”. Sämst: Mikael Åkerfeldts hesa pipa och följaktligen ”Moon above, sun below” där hans röst verkligen sätts på prov.


Opeths karriär är en enda stor paradox.

Ju mer folkrock-proggigt, knepigare och jazzigare deras musik blir, desto mer fans flåsar dem i nacken.

Senaste albumet ”In cauda venenum”, som är lika ståtlig som svår, är nominerad till både årets P3 Guld och Grammis. (Och det är inte direkt kattskit att hamna på min personliga topplista över 2019 års bästa hårdrockalbum.)

Men egentligen är det inte så konstigt.

Stockholmskvintetten har – efter tio års musikaliskt trevande med dödsmetallen i bakspegeln – hittat hem bland skeva snår av progressiv folkrock, jazz och klassisk hårdrock.

Och förstås: sång på modersmålet.

I kväll smyckar låtar från den svenska versionen av ”In cauda venenum” hörselgångarna – något annat hade varit helgerån.

Klingar falskt ibland

Tyvärr är Mikael Åkerfeldts röst långt ifrån i toppform.

I låtar som ”Moon above, sun below” utmanas sångarens sköra stämband av höga tonlägen och vrål i alla dess former, vilket resulterar i att det ibland klingar falskt.

Dessutom låter growl-sången svagare än vanligt.

Men gitarristen Fredrik Åkesson och keyboardisten Joakim Svalberg kommer till undsättning och stöttar upp på sång vid väl valda tillfällen.

Och inte heller denna spelning på hemmaplan går säker från nervositet och missar. Ett fåtal ackord och riff slinker in där de inte hör hemma och någon enstaka passage framförs i otakt. Helheten är dock inte i närheten så hackig som bandets 20-årsjubileum på Cirkus när premiärnerver satte ovälkomna käppar i hjulet.

Desto bättre landar Åkerfeldts ståuppkomik i mellansnacken, Åkessons sagolika solon och den ståtliga skärmshowen som bandet har kånkat med sig på turnén.

– Det är de näst största videoskärmarna från Mediamarkt, förklarar frontmannen medan han pekar på de massiva skärmarna som projicerar allt från Stockholms silhuett och psykedeliska mönster till Olof Palmes nyårstal och hotfulla eldsflammor som ser ut att sluka Martin Axenrot och hans trumset.

Känns som att taket ska lyfta

Och det är ungefär så rafflande som kvällen blir.

Aldrig har det varit mer passande att njuta av en Opeth-spelning på sittplats.

Varsamt digga i takt till ”Nepenthe” och låta de jazziga tonerna omfamna och värma upp kroppen. Eller försiktigt trumma på låren i takt till de otaliga taktbytena i ”Reverie/Harlequin forest” och ”Deliverance”.

Till och med under maffiga ”The leper affinity”, som aldrig riktigt tar fart och lyfter, är stämningen försiktig och aningen återhållsam.

Undantaget är ”Allting tar slut”.

När Axenrots ekande trumreverb ebbar ut över publikhavet känns det som att taket när som helst kommer att lyfta.

Där och då får jag en glimt av det där bandet som kan vara något utöver det vanliga.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Hårdrock

Metal

Rock

Musik