McCartney blandar grodor och guld

avMarkus Larsson

Foto: MJ KIM
Paul McCartney lyckas bäst när han bara vågar låta som sig själv.

ALBUM Paul McCartneys nya album kräver en viss redigering.

Flera grodor borde ha klippts bort.


Paul McCartney
Egypt station
Capitol/Universal


ROCK ”Pom-pom-pom.”

”Pom-pom-pom.”

”Pom-pompompom-pom.”

Av någon anledning går tankarna alltid till den gamla tecknade filmen ”Rupert and the frog song” när jag lyssnar på Paul McCartney.

I videon till filmens ledmotiv, hitsingeln ”We all stand together” från 1984, sitter tre tjocka grodor i ett snäckskal och sjunger ”pom-pom-pom”.

McCartney både producerade filmen och skrev musiken.

”Macca” har gett världen mycket. Men framför allt smugglade han in element från brittisk music hall i Beatles. En fin beskrivning av music hall vore ”varietémusik från viktorianska eran”. En annan, och ärligt talat bättre förklaring, lyder som följer:

Gladbuskis med bastuba och flöjt.

En av nöjestraditionens främsta förvaltare på 1900-talet hette för övrigt Benny Hill.

Paul McCartneys far Jim extraknäckte ett tag som music hall-artist. Steget mellan Paul och Benny Hill har därför alltid varit obehagligt kort. Man kan säga rätt mycket om Beatles-klassiker som ”When I’m 64”, ”Maxwell’s silver hammer” och ”Ob-la-di, ob-la-da”, men de går inte att lyssna på.

Ur det perspektivet var ”We all stand together” en underhållande tonartshöjning av en lång och pågående trafikolycka.

Om man räknar bort diverse välgörenhetslåtar och samarbetet med Rihanna och Kanye West i ”Fourfiveseconds” är grodlåten dessutom McCartneys senaste topp tio-singel.

För någon som i princip uppfann modern popmusik måste det kännas väldigt ob-la-di, ob-bla-ha.

Det kan vara förklaringen till att McCartney på ”Egypt station” väljer att svajpa höger med en yngre och relativt hetare hitmakare som Ryan Tedder. Tedder har bland annat levererat låtar åt Beyoncé och Maroon 5.

Resultatet heter ”Fuh you” och är ytterligare ett argument för att gamla legendarer ska vara ytterst sparsamma med att försöka hänga med sin samtid. Har inte Mick Jagger alltid varit ett avskräckande exempel?

När McCartney irrar runt bland tidstypiska Spotify-hookar väcks en omedelbar längtan efter att han hellre skulle skriva en låt åt sin berömda grodtrio i stället.

Det finns fler tveksamheter. Rocktrudelutten ”Come on to me” är exempelvis lika trist som allt Noel och Liam Gallagher har skapat på varsitt håll sedan Oasis splittrades. ”People want peace” låter i sin tur som en försumbar hippieparodi som Ringo Starr hade kunnat sjunga 1966. Och den struttiga bossanovan ”Going to Brazil” behöver nog aldrig nämnas igen.

Men det är också relativt enkelt att tälja fram ett starkare album i en kortare spellista. När 76-åringen sätter sig vid pianot och tar ner musiken börjar melodierna, de där som bara kan ha en avsändare, att skimra.

Öppningen ”I don’t know” kan vara bland det mörkaste han spelat in. Och avslutande sångcykeln ”Hunt you down/Naked/C-link” är väl precis som man tänkte sig att Wings skulle låta efter 70.

Paul McCartney är i den smått unika positionen att han inte haft något att bevisa sedan 1970. I dag räcker det om han bara försöker låta som sig själv.

Då minskar även risken för eventuella, ehum, popgrodor.
BÄSTA SPÅR: ”I don’t know”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM