Sjutusans ramalama och a whole lotta gubbsväng

avMattias Kling

MUSIK

Mattias Kling om AC/DC:s nya ”Rock or bust”

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Angus Young.

ROCK. Det här med att offentligt och via sin diskografi vältra sig i sorg har väl aldrig legat för den australiska högspänningsensemblen.

Inte ens när ”Back in black” släpptes mindre än ett halvår efter frontmannen Bon Scotts bortgång 1980 togs det via albumets lyrik någon större notis om den nyss inträffade tragedin. Förutom ett sorgkantat svart konvolut var det liksom business as usual, med en grupp som var mer intresserad av att sticka kärlekspinnen på lämpliga ställen, ringa i helvetesklockor och skaka på benet.

I ljuset av detta är det kanske inte så förvånande att gruppens 16:e studioskiva inte bär någon större prägel av att det är den första som den någonsin har tvingats spela in utan grundargitarristen Malcolm Young, som är drabbad av långt gången demens. Ett mer rimligt sätt att handskas med detta – och för den delen trummisen Phil Rudds aktuella klammerier med rättvisan – signaleras nog hellre i tredjespåret ”Rock the blues away”; dra på dig skoluniformen och kör en duckwalk rakt över all jävla bedrövelse … baby.

Väldigt kort uttryckt: ”Rock or bust” är AC/DC.

En skiva som är rätt mycket som sin föregångare ”Black ice” (2008), en utgåva som i och för sig påminde en hel del om millenniegiven ”Stiff upper lip” eller som … ja … i stort sett varje utgåva i bandets skabröst konsekventa diskografi.

För många grupper hade detta konstaterande varit kritik. För AC/DC är det en förutsättning.

Combons eviga lönehelg – själva musiken kan omöjligt släppas någon annan gång än runt den 25:e i månaden – har förvisso pågått i 41 år bara för att den inte kan göra något annat. Den är liksom inte så här kåt, stubbig och ölhissande av val utan av tvång. Något annat är liksom en omöjlighet.

Därför vet du redan, handen på hjärtat, hur ”Rock or bust” låter. Från ”go” till ”go’natt”. Du vet att det finns groove, energi, ett sjutusans ramalama och whole lotta gubbsväng. Kan måhända ana dig till att tidigare nämnda ”Rock the blues away” påminner en hel del om föregångarens ”Anything goes”, att ”Dogs of war” är en tung stridsvagnsblues och att ”Sweet candy” handlar om sånt plockgodis du inte kan köpa på Ica. Och att Malcolm saknas mer när det kommer till det estetiska än när det gäller själva utförandet (han står dessutom som medkompositör till merparten av materialet).

Emellertid tycks det som att bandet lärt sig en smula av ”Black ices” utformning. Som om det har redigerat ner sig själv från 55 rätt svårmotiverade minuter, redigerat bort dödfläsket och presenterar sig i tydligaste lp-form, med strax över halvtimmens musik.

I övrigt är det ju inget krångel eller omständligheter. Måhända ospännande i teorin, samtidigt tämligen tillfredsställande i praktiken.

”Rock or bust” är AC/DC som de bör, behöver och måste vara.

Det är business as usual. And for that I salute you.

Bästa spår: ”Emission control”.

ARTIKELN HANDLAR OM