U2 håller igen på krafterna

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Showen har en hisnade kapacitet – men det är glest mellan höjdpunkterna

1 av 4

GÖTEBORG. ????

Ja, ni läste rätt.

Det krävs hela fyra frågetecken för att beskriva min förvåning över att U2 är en liten besvikelse.

Det dröjer länge.

Närmare bestämt 17 låtar, om vi ska vara noggranna.

Först då, i mitten av ”Pride (in the name of love)”, når konserten upp till förväntningarna. Först då blir kvällen så storslagen att superlativen nästan måste skrivas med versaler för att räcka till.

Och det är en märkligt lång tid för att vara U2.

Jag säger verkligen inte att det saknas kraftfulla nummer och minnesvärda ögonblick innan dess.

”Beautiful day” passerar aldrig obemärkt förbi, hur många gånger man än har hört och sett låten live. Detsamma gäller naturligtvis för balladen ”One”. Där har U2 verkligen lyckats skriva en fulländad melodi som blir bättre och vackrare för varje år som går.

Lite avmätt

Men det är glest mellan höjdpunkterna. Överlag är stämningen och framförandet lite, tja, avmätt.

Det beror till viss del på publiken. Planen och läktarna sprakar inte precis av hänförelse. Och det måste finnas en reservationslös kommunikation mellan artist och publik. Annars blir såna här jättelika arrangemang bara ... stora.

Inte ens U2 klarar sig utan det samspelet. Flera nummer tappar därför luften.

Det märks inte minst i dansremixen av ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight” samt ”Unknown caller”, två nummer som helt och hållet bygger på ett massivt publikstöd.

Och då fyller inte heller den omtalade scenen sitt primära syfte – att krympa det långa avståndet mellan scenen och åskådarna längst bak. Superklon blir bara en färgglad konstruktion med många lampor och fyra ben.

Påkostad repetition

Att U2 går av scenen direkt efter ”Where the streets have no name” och tar en obligatorisk paus inför extranumren är kanske ett mått på irländarnas engagemang i kväll. Det har aldrig tidigare hänt hittills under turnén.

Det känns som att U2 ger upp och håller igen och sparar på krafterna och gör en ovanligt påkostad repetition. Som om de testar olika låtar och grepp inför en betydligt större urladdning i kväll.

För både gruppen och showen har en hisnande kapacitet. Det märks framför allt i det allra sista numret, ”Moment of surrender”.

Så oerhört mäktig.

U2

Plats: Ullevi, Göteborg.

Publik: Arrangörerna kunde inte skaka fram en exakt siffra, men de säger att det är utsålt.

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: ”Moment of surrender” och ”Where the streets have no name”.

Sämst: ”Get on your boots” prenumererar fortfarande på att vara sämst i år.

Fråga: Var tog glädjeyran och stämningen och festen vägen, Göteborg?

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN