Oskadad och modern show

MUSIK

Orups premiär är dansande nära högsta betyg

1 av 2 | Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
SNILLE PÅ SCEN Få kan presentera sin uppenbara kärlek till popmusik och soul med samma värme som Orup.

I tredje låten hinner Orup bara sjunga ”I kväll så stod hon framför mig, hon hade sett mig på tv i söndags...”

Sedan är det över och god natt.

Över och god natt i den meningen att resten av showen sköter sig själv.

Redan i ”Min mor sa till mej” känns det som om Orup vinner och går i mål.

Finns ingen anledning att vara nervös och spänd längre.

Publiken äter ur hans händer, tvättar hans Mercedes Benz och jobbar extra som föreställningens kör.

Till viss del beror det på att premiärlejonen bland borden och stolarna och uppe på läktaren mest består av kollegor och vänner. Men det låter också smått fantastiskt, och inget annat.

De flesta artister kämpar i två och en halv karriär utan att få till ett klimax som den call and response som alltid med nästan irriterande lätthet uppstår mellan Orup och fansen i ”Min mor sa till mig”. Slipsar lossnar och champagneglas välter.

Klassisk scenkonst

Orup undviker att göra en show med många och omständiga och ansträngda och manusskrivna mellansnack. ”Viva la pop” är en konsert, varken mer eller mindre. Dessutom av ett slag som man sällan ser – klassisk scenkonst av ädlaste sort kombinerat med hits som alla kan utantill.

”MB” låter fortfarande, hur populär den spexiga hitsingeln än är, mest som att Chuck Berry sätter sig i golfbilen och drar och lirar yuppiebandy. ”Ny radio” är nostalgisk karaoke och jag hade hellre sett ”Cigarettminut” mot slutet än den lite felplacerade ”Huddinge”.

Precis som Prince

Och det är nog tur att texten till kvällens största skratt, ”Du är i himmelen”, skrevs i en annan tid. De där sexmetaforerna kommer ingen undan med i dag. ”Om du hör klockor som klämtar...” Klockor?

Men svaga punkter och muntra bagateller har marginell betydelse.

Skriver hellre om hur oskadad och modern Orups musik låter i dag och hur han, likt Prince, med nästan irriterande lätthet får plats med små noveller i ett stramt popformat.

Vackraste balladen

Eller om den högdramatiska versionen av ”Regn hos mig”. Eller om hur ”Magaluf” lyfter som en Boeing 747 mot söderhavet. Eller om hur Orup givetvis avslutar med ”Från Djursholm till Danvikstull” – den kanske vackraste balladen om huvudstaden på den här sidan av Monica Zetterlunds ”Sakta vi gå genom stan”.

Få kan presentera sin uppenbara kärlek till popmusik och soul med samma värme.

Det femte plustecknet står precis utanför dörren och vinkar.

ARTIKELN HANDLAR OM