Brockhampton är fortsatt banbrytande

Foto: ASHLAN GREY
Brockhampton med grundaren Kevin Abstract längst ut till vänster.
MUSIK

ALBUM Med stora produktioner och ännu större sårbarhet fortsätter hiphopkollektivet Brockhampton att omdefiniera sin genre.


Brockhampton
Iridescence
Question Everything/RCA/Sony


HIPHOP 2010 skrev 14-åriga Kevin Abstract ett inlägg i KanyeToThe, ett internetforum för Kanye West-fans: ”Vill någon bilda ett band?”.

Resultatet blev Brockhampton.

Hiphopkollektivet har jobbat på flitigt sedan dess. Bara i fjol släppte de tre hyllade album. Gruppens ”Saturation”-trilogi var en storslagen samling på 48 låtar som tacklade rasism, sexism och homofobi. I augusti drog de storpublik på Way Out West.

”Iridescence” har spelats in och producerats på tio dagar. Men skrivprocessen tog längre tid.

Låtar har skrotats, albumet har bytt namn fyra gånger och medlemmen Ameer Vann har kickats efter anklagelser om sexualbrott.

Men det var värt mödan. Här fortsätter Brockhampton att experimentera med sin Outkast-influerade hiphop, grime och r’n’b. Det är förbluffande hur det 13 personer starka stora kollektivet förenar sina visioner.

Kevin Abstracts sentimentalitet, Dom McLennons frenesi, Jobas skönsång, Matt Champions kvickhet och Merlyn Woods träffsäkra humor binds samman i en överväldigande ljudbild.

Inledande ”New Orleans” är en fyra minuter lång explosion.

”District” är bland det mest euforiska och ursinniga Brockhampton har gjort.

Och i ”Weight” imponerar gruppen när de landar i ett euforiskt crescendo med hjälp av bara trummor och bas.

Men bland de storslagna produktionerna finns också stillsamma bekännelser om ångest och djupa förälskelser.

I ”Something about him” sjunger Kevin Abstract om att vara fullkomligt tagen av en person.

I ”Tape” ber han sin sjuka mamma om ursäkt för att han valde musiken.

Och ”Thug life” är en 90-talsinfluerad ballad där Dom McLennon rappar om att möta sina mörkaste demoner: ”I know that it’ll kill me if I give into my brain”.

Det är albumets mest hjärtskärande stund.

Brockhamptons sårbarhet gör mer än att bara fängsla. Den skänker också ett nytt ansikte åt hiphopen.
BÄSTA SPÅR: ”Weight” och ”Thug life”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Hiphop

Kanye West