”Jag längtade efter döden”

Av: Zandra Lundberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Kartellens ”Sebbe Staxx” har varit i helvetet och vänt

1 av 4 | Foto: Viktor Johansson
Trivs med livet – i dag Sebastian Stakset från hiphopgruppen Kartellen var bara 19 år när han dömdes till fängelse första gången. I dag har han lagt det kriminella livet bakom sig. ”Jag tar ansvar för mina barn. Jag trivs med livet nu, för första gången sedan jag var sju år gammal, säger 26-åringen.

Bakom honom finns fängelsestraffen, drogerna.

Helvetet.

Nu berättar Kartellens Sebbe Staxx om hur han gjorde en tvärvändning.

Och fann livet.

21 av Sebastians vänner har dött. ”Det är för fan ett jävla fotbollslag”, säger han.
Foto: Viktor Johansson
21 av Sebastians vänner har dött. ”Det är för fan ett jävla fotbollslag”, säger han.

Sebastian ”Sebbe Staxx” Stakset är 19 år när han får sitt första fängelsestraff. Domen lyder grov misshandel och han sitter fem månader med besöks­förbud i en cell i Täby­häktet.

För att inte driva sig själv till vansinne börjar han skriva låttexter.

När han får permission från fängelset åker han till Uppsala och spelar in tre ­låtar.

– Jag tog med låtarna till kåken och grabbarna där bara ”shit, det här är ju skitnice, något helt nytt”. En av Kinesens polare hörde dem och visste att han ­sökte rappare med min ­bakgrund. Vi blev presenterade för varandra, det här var 2007. Då började hela grejen.

Där och då grundades Kartellen.

Hiphopgruppen som har skiftat konstellationer men i dag består av Sebbe och Leo ”Kinesen” Gonzales som sitter av livstidsstraff för anstiftan till mord.

”Begravda överallt”

Sebbe sitter på en ­kontorsstol i studion i Solna och berättar sin ­historia.

I fredags släpptes Kartellens första album ”Ånger och kamp”, andra singeln ”Ställ dig upp” har redan funnits ute ett par veckor på Youtube och Spotify. Videon är inspelad på Skogskyrkogården.

– Jag gillar verkligen ­videon. Fan, jag har ju folk som ligger begravda överallt där.

Allt började ett stenkast därifrån, i Bagarmossen. Här växte Sebbe upp ”för att föräldrarna ansåg att ­familjen var för trångbodd” och bytte ettan på Östermalm mot en större lägenhet i Söderort.

– Vi var en speciell familj, du vet, vi passade aldrig ­riktigt in. I ett år blev jag mobbad i skolan, av lärare och alla möjliga. Jag hamnade i utanförskap direkt. Det hände grejer i mitt huvud. Man var beredd på att ­försvara sig hela tiden.

Sebbe har en minnesbild från när några elever sparkar honom i huvudet och ­lärarna går förbi och skrattar.

– Där någonstans kände jag bara ”fuck alla”.

Han började sno.

Sålde hasch

I början snattade han cola och Tom & Jerry-kex som han sålde för halva priset på klasstimmen. Han blev ”duktigaste tjuven i skolan”.

– Det utvecklades. När folk började röka hasch ­kunde jag sälja hasch. Jag körde mycket solo, folk var inte så driftiga. Jag gillade att tjäna pengar, ju äldre jag blev desto längre bort från samhället hamnade jag.

När Sebbe träffade sin dotter för första gången för tre år sedan satt han häktad för medhjälp till rån.

När han kom ut kände han att dottern och barnets mamma hade skapat en fungerande familj som han inte var en del av.

– Jag kände bara ”hur fan ska jag passa in här? Äh, jag skiter i det”.

Bad socialen om hjälp

Tiden gick och han började umgås med sin dotter – samtidigt som han gick i väntan på sitt andra barn.

– När jag bondade med min dotter hände någonting. Jag har haft jättebra föräldrar och jag vill också vara det för mina barn. Jag tänkte ”jag ska finnas där”. Man finns inte där om man sitter inne.

Tack vare att hans pappa tog ett banklån som täckte en vistelse på behandlingshem har Sebbe tagit sig ­tillbaka.

– Jag gick till socialen och bad om hjälp, men de sa nej. Vad hade jag gjort om min farsa inte lånat mig pengar till behandlingen? Det ­kostade 1 500 spänn per dygn. Ingen har råd med det. Jag hade tur. Det är tack vare det jag sitter här i dag. Annars hade jag dött eller suttit i fängelse.

En sen natt med ångest resulterade i att Sebbe skrev en pjäs. Med hjälp av sin vän skådespelaren Ola Rapace fick han sätta upp ”Medan vi faller” på Stadsteatern.

– För mig var det ingenting, jag visste ju inget, jag har aldrig gått på teatrar. Det är först i efterhand jag har förstått att det är stort att komma in på Stads­teatern.

21 vänner har dött

Pjäsen – dialogen – är och var Sebbes verklighet.

Från scenen berättar han om vännerna som gått bort.

– Jag har så många vänner som dött, jag har längtat ­efter döden själv. Det är för många, 14 nära, sammanlagt 21 har dött. Det är för fan ett jävla fotbollslag, du kan inte ta in det. Jag har fortfarande inte sörjt. Man är avtrubbad. Alla där ute är avtrubbade.

Hur känner du Ola ­Rapace?

– Han spelade in ”Tusenbröder” på Hall och lärde känna en av mina vänner, på den vägen är det. Vi klickade direkt, han är en broder.

När Kartellen startade skrevs det mycket om att ni glorifierade brott.

– Vi har aldrig gjort det. Jag och alla mina grabbar har levt, och lever, det här ­livet där ute. Det är så här det är i varenda jävla förort. Det är därför vi blev så stora, för alla där ute kan relatera till vad vi säger.

Vad tycker du ­borde göras åt det?

– Det är svårt. Men en konkret grej är kriminalvården, den är så jävla ­dåligt fungerande så det finns inte. Om du sitter ­inne får du ingen hjälp med ­motivation eller eftervårdsprogram. Du sitter förvarad i några år och ­sedan skickas du ut. Jag är 26 år, jag har suttit sammanlagt fem år i fängelse. Alla som sitter inne vill ha en väg ut. I stället kommer man ut till exakt samma skit, utan pengar. Många har inte ens en bostad.

Hur mår Kinesen?

– Vi pratar i telefon varje dag. Han har byggt upp ett imperium där inifrån. Han är så jävla driven, så grym på allt han gör, han har hjälpt mig, han har hjälpt många. Det går inte att stoppa honom.

Vill skådespela

I dag jobbar Sebbe som verksamhetsansvarig på Fryshuset. Han bor i Bandhagen med sin flickvän (”jag är jättekär”) och har delad vårdnad om sina två barn.

Har du bett dina föräldrar om ursäkt?

– Jag har sagt allt som går att säga, men ord spelar ­ingen roll. Jag tar ansvar för mina barn. Jag trivs med ­livet nu, för första gången sedan jag var sju år gammal.

Under ett år har SVT följt Sebbe för en kommande dokumentär (av producenterna bakom ”Danne & Bleckan”).

– Jag vill skådespela. Jag skulle vilja skriva svenska ”The wire” och spela in den. Men det vore kul att ­inte bara göra stereotypa roller utan kanske spela en lärare eller något. Maxa sig själv.

Har du återvänt till ­Bagarmossen?

– Ja, jag har gått runt där och allt som ekar i huvudet är revansch. Revansch mot alla som fick fel om mig, ­alla lärare, de som trodde det skulle gå åt helvete för mig.

Hur gör du för att dina barn inte ska gå samma väg som du?

– Jag flyttar dem geografiskt. Det handlar mycket om var man bor, mina gener i ett miljonprogram funkade inte. Det sista jag vill är att de ska behöva gå ­igenom vad jag har gått igenom. Jag gör vad som helst för att stoppa det.

Publicerad: