Dagishjälten gör mig tårögd

1 av 2 | Foto: ICON PHOTOGRAPHY
Yohios har en publik som sitter på föräldrarnas axlar. Men han varken sänker sig eller ställer sig över de unga fansen. I stället visar han att musiken inte har någon åldersgräns.

avMarcus Grahn

MUSIK

Till det som hörs: .

Till det som görs: .

Yohio behövs, hur hans låtar än låter.

Det är dagishjälten jag blir tårögd av. Det är han som är i huvudrollen i berättelsen om Yohio. Sångaren? Musikern? De är skickliga statister.

När den nyblivne 18-åringen gör entré i rosa fjäderväst, med ett hjärta på ryggen, gör han det inte bara i en kongresshall i Närke. Han gör det i en småbarnsvärld där han blir en motvikt till det usla. Till de förutbestämda könsrollerna, till torftiga normer och skojvåldskultur.

Bonsaiballader

Många i publiken sitter på sina föräldrars axlar. Jag gissar att de flesta väntar på ”Heartbreak hotel”. Det är en vanlig, vansklig sits efter lyckad medverkan i schlager och talangjakter: att förväntas fylla en timme med en hit, framför fans som går i förskola.

Yohio hanterar det bra. Han hanterar det inte alls. Han varken ställer sig över eller sänker sig till barnens nivå. Med en gitarrist, basist och trummis från bandet Desaiha ger han sin gravt irrationella genreblandning, i en självklar idé om att ingen musik har åldersgräns. Smäktande i bonsaiballaden ”Sakura, falling”. Metalskrikande i ”Innocence”. Dataspelspsykotiskt i ”Skylimit”.

Vågar vara sig själv

Musiken bakom visual kei-ytan imponerar inte lika mycket som individen på scenen. Han som visar barn vad man kan använda sitt liv till. Att uppfinna sina egna drömmar och inte vänta med att följa dem. Att tro på sig själv. Att våga vara den man är.

Låter det som plattityder? Det låter som en nödvändig protest mot ericsaadistiska sånger om att det viktigaste är att vara populär.
 

Här spelar Yohio: Uppsala i kväll, Norrköping 13/9, Malmö 14/9, Helsingborg 20/9, Karlstad 21/9, Piteå 28/9, Stockholm 5/10.

ARTIKELN HANDLAR OM