Alanis Morissette är nattsvart och sann

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Alanis Morissette har gjort det självutlämnande motgiftet mot glassiga semesteruppdateringar.
Foto: Shelby Duncan/Press
Alanis Morissette har gjort det självutlämnande motgiftet mot glassiga semesteruppdateringar.

ALBUM Precis som all annan musik Alanis Morissette gett ut är ”Such pretty forks in the road” dömd att blekna bredvid hennes kronjuvel.

Men den känns väldigt sann.


Alanis Morissette
Such pretty forks in the road
RCA/Sony


POP Alanis Morissette har korsat min väg orimligt ofta de senaste åren. Först dök hon upp i ”The trip to Italy”, där skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon tog en nostalgitripp till 1995 i cd-spelaren. I en hyrd Fiat diskuterades uttalet på sångerskans namn (”Alanis” eller Alaanis”?) och huruvida Avril Lavigne är en yngre version av Morissette eller inte.

Min favoritinternetradioshow ”Time crisis” gick djupare än så. Efter att ha vigt oräkneliga avsnitt åt kanadensiskans musik fick värdarna Ezra Koenig (Vampire Weekend) och konstnären Jake Longstreth henne slutligen att ringa in till programmet för att dissekera monstersäljande albumet ”Jagged little pill”.

Samtidigt har albumaktuella Taylor Swift alltid poängterat hur mycket 90-talsstjärnan betytt för henne.

Alanis Morissette undervärderades ofta på toppen av sin karriär.

I dag har hon blivit ett kulturellt fenomen.

Morissette skrev ”Jagged little pill” när hon var mellan 19 och 20 år. Hon hade just blivit droppad av skivbolaget MCA och flyttat från Kanada till Los Angeles där hon kände sig befriande bortglömd. Hon hade nästan inga vänner. Så hon skrev. En låt om dagen, fem dagar i veckan. På helgerna åkte hon rollerblades från Santa Monica Pier till Manhattan Beach och tillbaka igen. I Los Angeles kunde hon färdigställa ”Jagged little pill” i lugn och ro – naturligtvis helt utan tanke på att den senare skulle spotta ur sig sex singlar, nomineras till lika många Grammys och sälja i 33 miljoner exemplar.

Efter en turné som började på klubbar och slutade på arenor var Morissette trött på allt vad musik hette. Hon backpackade i Indien, hängde på Kuba och släppte den politiska comeback-singeln ”Thank u”.

I år firar ”Jagged little pill” 25 år. Skivan blev nyligen musikal. På sätt och vis befinner sig Morissette, 46, på samma plats som inför genombrottet: i en bekväm skuggposition. ”Such pretty forks in the road” är hennes nionde album totalt, det första på åtta år.

Inledande ”Smiling” är skriven för ovan nämnda musikal och låtens yviga gester är som gjorda för Broadway. Musiken låter i stort som när Lana Del Rey lutar sig mot Andrew Lloyd Webber snarare än Leonard Cohen. Albumet dras med vissa stilistiska ekon från 90-talet. Morissettes omisskännliga röst har däremot åldrats fint – i synnerhet i de lägre registren imponerar hon.

Men den verkliga behållningen är texterna. ”Such pretty forks in the road” är en osminkad skildring av depression, missbruk och sömnproblem. Låtar som ”Reasons I drink”, ”Diagnosis” och ”Losing the plot” är helt befriade från filter – de är motsatsen till glassiga semesteruppdateringar på Instagram. Kanske är det därför musiken, trots sin lite otidsenliga förpackning, känns så välkommen.

Morissette har alltid framstått som obrydd vad gäller trender och strömningar. Hon verkar vara en artist satt på denna jord för att förvandla sina neuroser till popmusik. Inte ens när hon avslutningsvis försöker sig på en kärleksballad – ”Pedestal” – blir resultatet någonting annat än nattsvart, ironiskt, morissetteskt.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE