The National på Dalhalla blir närmast en ren defilering

avHåkan Steen

1 av 4 | Foto: NISSE SCHMIDT
The National på Dalhalla.

KONSERT Mörkret sänker sig över Rättvik och strax utanför om stan fyller fem allvarsamma amerikaner ett gammalt kalkbrott med lågmält febrig medelklassångest.

Det är en märkligt helande upplevelse.


The National
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: Cirka 2000. Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Day I die”, ”About today” och "Light years”. Sämst: Hade givetvis varit kul med lite större publik.


RÄTTVIK. Att ett band som The National, ett gäng välutbildade New York-bor som spelar allt annat än yster gitarrock där nerven ligger i små, subtila skiftningar och spänningar, bara lyckas fylla en tredjedel av platserna framför den intagande Dalhalla-scenen är möjligen inte helt förvånande.

Det är sannolikt svårt att locka en så urban publik som deras så här långt ut på landet, särskilt med biljettpriser runt tusenlappen. Dessutom har de besökt både Stockholm och Göteborg de senaste två åren.

Hypnotisk stämning

Icke desto mindre lyckas sångaren Matt Berninger och de två brödraparen Dessner och Devendorf – i kväll förstärkta med blås, percussion och franska sångerskan Mina Tindle – sakta bygga upp en allt mer intensiv och till slut smått hypnotisk stämning.

Då setet bygger kraftigt på nya albumet ”I am easy to find”, som kanske ännu inte riktigt hunnit sätta sig hos publiken, börjar det en aning tvekande. I ”Don’t swallow the cap” kommer Berninger faktiskt av sig, och skyller lite halvschysst på att en tjej i publiken sjöng fel.

Men The National har alltid handlat om att bygga dramaturgi med fina nyanser, och de vet precis vad de gör.

Bryter mönstret – bär hawaiiskjorta

Den annars så ofta svartklädde Berninger har förvisso dragit på sig en hawaiimönstrad semesterskjorta den varma sommarkvällen till ära, men The National är givetvis lika magnifikt mörka som alltid. Så till den grad att Berninger inte kan låta bli att skämta om det:

”Den här låten är ännu mer deprimerande än den förra, tio procent mer” säger han mellan ”Wasp nest” och ”Green gloves”. Detta kort efter att ha avslöjat att han och en gammal flickvän en gång tillbringade en ”lovely weekend” i – Mjölby.

Men det är ju det stora existentiella allvaret, det som emellanåt får både Nick Cave och Tindersticks att framstå som muntergökar, som är själva bränslet i The Nationals minst sagt elektrifierade rock.

Väljer skickligt höjdpunkter

I ”Day I die”, när mörkret slutligen hunnit falla, studsar stålskimrande gitarrer mellan de dramatiska bergväggarna medan Berninger kryper runt på den dunkelt upplysta scenen och hälsar på fansen längst fram.

Därefter är konserten närmast en ren defilering. The National väljer skickligt höjdpunkter från snart två decennier av sitt sällsynt betagande mörker.

”The system only dreams in total darkness” driver på betydligt hårdare än på skiva, med extra bränsle från coolt blås. ”About today” är en lågmäld liten finsmakaröverraskning och ”Mr November” en stroboskoptromb av kompakt skenande oväsen, med Berninger och hans mikrofonsladd långt ute i publiken.

Mäktigt, får vi nog kalla det.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM