Vacker Brexit-blues från Damon Albarn

avPer Magnusson

Foto: Marco Ugarte/TT
Damon Albarn har kallat ”Merrie land” för uppföljaren till ”Parklife”.

ALBUM Det är drygt ett decennium sedan sist. När Damon Albarn är tillbaka med sin supergrupp målar han ett oemotståndligt sorgset sagoporträtt av Storbritannien.


The Good, The Bad & The Queen
Merrie land
Studio 13/Warner


POP För några veckor sedan satt – förlåt, lågRichard Ashcroft i BBC:s morgonsoffa. Han var där för att marknadsföra sitt nya album ”Natural rebel”. Men framför allt för att förklara hur tuff han ser ut i solglasögon inomhus.

Där brittiska popstjärnor från 90-talet har reducerat sig till självgoda seriefigurer har en av dem lyckats behålla nyfikenheten hos ett barn: Damon Albarn.

Hans musik har nästan blivit ett tillstånd för mig, hans melankoliska melodier har jagat mina dagdrömmar sedan jag var 17. Allra mest älskar jag när han tonsätter en grå filt över västra London.

Aldrig har den där himlen varit så disig som på 11 år gamla albumet ”The Good, The Bad & The Queen”, det första med Albarns supergrupp, där The Clash-basisten Paul Simonon, The Verve-gitarristen Simon Tong och afrobeat-trummisen Tony Allen också ingår.

Så även om en del av mig ville att sladdbarnet ”Merrie land” skulle låta exakt likadant visste jag att det inte skulle det. Albarn är mer än någonting annat en betraktare och Storbritannien, som han så konsekvent förhållit sig till sedan ”Modern life is rubbish”, har sannerligen förändrats det senaste decenniet.

Inför ”Merrie land” – ett politiskt album i efterdyningarna av Brexit – besökte Albarn mindre brittiska städer. Blackpool. Banbury. Luton. Han drack mjölkiga tekoppar på syltor. Klappade pubkatten. Klinkade på det ostämda pianot. För att förstå vad som egentligen hände när landets befolkning bestämde sig för att isolera sin lilla ö från omvärlden.

”Merrie land” börjar med en passage ur Chaucers ”Canterbury tales”. Mot en fond av urgammal music hall ringar Albarn in dagens klaustrofobiska post-Brexit-situation i ordsalvor som påminner lika mycket om Paul Weller i ”Town called Malice” som modern rap. Med varsamma penseldrag målar han dimmigt dystopiska sagolandskap där pirer i brittiska kuststäder förgäves sträcker sig ut mot resten av världen.

Hans hattprydda orkester skapar ett sväng som nog bara kunde vara poststämplat Portobello Road. Den underbart vimsiga ”Nineteen seventeen” verkar till exempel utspela sig i skivbutiken Honest Jon’s. En manskör kliver in och ut ur rummet. Den medeltida blockflöjten från ”Little Britain” knackar på dörren. Det är en oerhört brittisk musik, som att bre Marmite på en crumpet och skölja ner med en kopp PG Tips.

Ja – fattar du, så fattar du.

En värdig ödmjukhet vilar över alltsammans – själva antitesen till Richard Ashcrofts inomhussolglasögon.

Och till slut kommer en sån där perfekt molntäckt stund, den ljuva balladen ”Ribbons”, någonting att ömt stoppa om mitt emellan Gorillaz ”On melancholy hill” och Blurs ”Under the Westway”.
BÄSTA SPÅR: ”Ribbons”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Blur

The Clash