Skivrecensioner

Raphael Saadiq vågar närma sig mörkret

avHåkan Steen

Foto: Aaron Rapoport
Sharp dressed man. Raphael Saadiq håller stilen.

ALBUM ”Jimmy Lee” är en imponerande comeback från en av neosoulens främsta.


Raphael Saadiq
Jimmy Lee
Columbia/Sony


SOUL/R’N’B Raphael Saadiq har gjort allt ifrån att spela bas med Prince och sjunga i Tony! Toni! Toné! till att producera Solange och John Legend.

Men framför allt var han runt millennieskiftet en vital del i den neosoulvåg som även gav oss bland andra D’Angelo och Erykah Badu. Debuten ”Instant vintage” är en hörnsten från den eran.

På senare år har Saadiq fokuserat på att vara producent och spela med andra. Detta femte album är hans första sedan 2011. Men 53-åringen från Oakland brukar vara värd att vänta på och så även nu.

Saadiq har haft sin beskärda del av the blues. En av hans bröder blev mördad, en annan tog livet av sig, en syster dog i en trafikolycka.

Tidigare har han sagt att han inte velat processa sin sorg i musiken, att den primärt skulle vara en plats för glädje, men nu vågar sig Saadiq in i mörkret. ”Jimmy Lee” är döpt efter den bror som togs av drogerna.

Texterna behandlar skuldkänslor, självtvivel och indignation över ett rasistiskt rättssystem, men Saadiq slutar aldrig tro på livet och kärleken.

Musikaliskt är det här ett album som vet varifrån det kommer men trivs bäst i samtiden. Saadiq blandar ledigt klassisk gospel i ”Belongs to God” med ett snyggt Kendrick Lamar-inhopp i finalen ”Rearview”.
BÄSTA SPÅR: ”Kings fall”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM