Inspirerade skisser från Ulf Lundell

Foto: Warner
Flera av Ulf Lundells nya låtar börjar vid fönstret i huset på Österlen och utvecklas till något betydligt större.
MUSIK

ALBUM I slutet av januari överraskade Ulf Lundell sin publik med att lägga upp 27 helt nya låtar på nätet. När ”Skisser” nu släpps officiellt kvarstår intrycket att det här är Lundells starkaste samling sånger på väldigt länge.


Ulf Lundell
Skisser
Rockhead/Warner


ROCK Det är drygt fyra år sedan som Ulf Lundell släppte sitt senaste album ”Trunk”. För två år sedan kom hans  monstruösa karriärsammanfattande 68 cd-box ”Hemåt genom Rift Valley” och när den senaste turnén rundades av på Göta Lejon i Stockholm nyårsafton 2015 hette det att det var hans avskedskonsert.

Så nog fanns det vissa skäl att misstänka att vi hade hört det sista av rockartisten Lundell.

Men en natt i slutet av januari kom det plötsligt som en blixt från klar himmel, eller åtminstone från en hårddisk på Österlen: 27 helt nya låtar samt sex alternativa versioner och ett alternativt intro. Totalt 34 spår.

Allt publicerat gratis via musiktjänsten Soundcloud och inbäddat på Ulf Lundells sajt. Helt utan ytterligare information, bara texten ”Nyheter under musik: Skisser. För lyssning.”

Samlingen låtar kallade han ”Skisser” och det är precis vad det fortfarande är när musiken nu släpps ”på riktigt”, på dubbel-cd, trippelvinyl och för streaming.

Låtar fångade i födsloögonblicket. Bara Lundells lätt ekande röst till väldigt enkelt komp på en akustisk gitarr med det där fylliga, lite murriga Neil Young-soundet som vi vet sedan tidigare att nationalskalden gillar. Lite bluesrock med munspel, lite pop, någon lätt Taube-anstruken vals, mest ballader.

Det enda som skiljer är lite mastring, en lätt omstuvad låtordning samt att vi här bara får en version av varje låt. Med den fysiska utgåvan följer dessutom ett häfte som rymmer Lundells maskinskrivna originaltexter, med ackord, ändringar och underhållande uppriktiga kommentarer till låtarna antecknade för hand (”dronigt”, ”dåligt”, ”behövs en brygga här”, ”KAN bli MKT bra!”, ”Van Morrison” med mera).

Väl simplistiskt, tycker säkert en del. Men jag, som håller 1994 års album ”Xavante” som ett av Lundell-katalogens största moment, blir genuint glad över att 68-åringen har vågat låta sina nya sånger stanna i precis den här nakna formen.

För de sätter föredömligt texterna i centrum, och det här är den starkaste given ny poesi från Lundell på väldigt länge.

Ilskan och indignationen från albumen ”Rent förbannat” och ”Trunk” finns kvar, om än kanske uppblandat med en större mängd förundrad förtvivlan.

I ”Farväl Amerika” (kommentar på textbladet: ”Radiohead”) tar en livslång hatkärleksrelation med USA slut. Lundell ser ett land tappa fotfästet med en twittrande idiot i Vita Huset och vita skjortor som färgas bruna på Wall Street.

I den Dylan-febriga ”Sanning är ett udda tal” berättar en vän hur nazister sjungit ”Öppna landskap” med ändrad text vid en demonstration i Köpenhamn. Lundell blir så beklämd att han återanvänder raderna ”Jag trivs bäst i fred och frihet för både kropp och själ/Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl” i balladen ”Solen och vinden”, som en markering.

Ödesmättade ”Ett som är säkert” ser fascister och terrorister vinna mark på flera fronter världen över men landar i hopp och tro: ”Ett som är säkert, de kan aldrig vinna/De kommer att förlora, försvinna in i historien igen”.

Givetvis handlar det även mycket om klassiska Lundell-teman som friheten, drömmarna och existensens villkor. ”En dag faller dom” fångar träffande hela tillvarons bräcklighet. Lundell exemplifierar med varför han tröttnat på att uppträda: ”Ett gig är som en filminspelning numera/en skog av mobiltelefoner/Han där slänger upp kängorna på scenkanten/en vanlig tv-kväll för honom/det kan ta hela lusten och viljan ifrån en”.

En sönderslagen gitarr står i ett hörn av huset som en sorglig påminnelse om hur en relation gick i kras. Lundell sjunger att ”kvinnor betydde mycket, nu nästan ingenting”. Samtidigt som låten ”Imma på spegel” är en fin bild av en vuxen mans självrannsakande vilsenhet berättar han i nästa stund om att han ska åka på semester – ”ett saltigt hav, ingen fru, inga kvinnor, inga rötter” – i en låt som nog trots allt hade kunnat fungera rätt bra om Lundell döpt den till i princip vad som helst annat än ”Shortsland”.

Annars är det här till stor del dagbokspoeten Lundell på sitt mest inspirerade humör. Åtskilliga sånger tar avstamp i artistens vardag på Österlen för att elegant veckla ut sig till något betydligt större.

I bluesiga ”Totem” ser Lundell en räv på avstånd som han omedelbart identifierar sig med (”Den där räven kommer aldrig att sättas i bur/Inget drev kommer att ta honom”).

Balladen ”Färgat glas” börjar vid återvinningskärlen och blir en briljant historia om människans behov av att göra sig coolare, revoltera, bli framgångsrik och inte minst fly.

Det är kanske den allra starkaste låten i den här imponerande sviten, och även om det går att tycka att Lundell kunde redigera sig själv lite hårdare också i så här fri form går det förstås inte att göra annat än att hoppas på mer musik framöver.

För han låter långt ifrån redo för pensionen.

Det här är en lätt uppdaterad version av recensionen vi publicerade när Lundell släppte ”Skisser” på sin sajt.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

ARTIKELN HANDLAR OM