Jenny Wilson

Jenny Wilson låter känslorna välla fram

Av: 

Natasha Azarmi

”Jag ville att det skulle gå undan och bränna i halsen och värka i fingrarna” skriver Jenny Wilson om albumet i ett pressmeddelande.
”Jag ville att det skulle gå undan och bränna i halsen och värka i fingrarna” skriver Jenny Wilson om albumet i ett pressmeddelande.

MUSIK

ALBUM Jenny Wilson har alltid varit en av Sveriges mest transparenta artister.

Men på ”Mästerverket” går hon steget längre.

Betyg: 4 av 5 plus
Jenny Wilson
Mästerverket
Gold Medal Recordings/Border

POP Jenny Wilson kallar ”Mästerverket” för sitt mest nakna album hittills.

Det är stora ord när hon på föregångaren, 2019 års ”Trauma”, dissekerade tiden efter en våldtäkt. I låten ”Händelseförloppet” berättade hon med råa och gripande detaljer om natten då det hände, från början till slut. Det var nödvändigt att trycka på paus för att ens orka lyssna vidare.

Ändå har Wilson aldrig låtit lika rättfram som nu. Det är som om orden kört en raksträcka från huvudet och in i mikrofonen, med målet att alltid vara så ärlig som möjligt.

I ”Ge mig nåt starkt” sjunger hon om hur hon brukar spendera dagarna med att titta på Netflix och dricka vin, samtidigt som hon önskar sig något starkare. ”Åh, får man ens tänka så här när man har tonårsbarn och karriär?” frågar hon.

Den här gången handlar det dock lika mycket om längtan efter att må bra igen. Lyssna bara på hur ömsint Wilson uppmanar om att ”Öppna upp fönstret/Låt vårluft strömma in/Vi vet ju ändå om att allting börjar om” i ”Aldrig ensam mer”. Det är hennes mest hoppfulla rader på många år.

De elva spåren är inspelade i livesessioner där artisten haft en tydlig regel: max tre tagningar per låt. Musiken är rak och består ofta bara av piano, trummor och bas. Då och då slänger hon in stråkar, slagverk och en och annan såg. Musikerna backar troget upp henne när känslorna väller över, ett knäckande möte när hon i tidigare nämnda låt avslutar med att skrika ut ”Jag har allt att förlora!” om igen.

Men Wilson fortsätter att vara som vassast när hon kritiserar sin omgivning, precis som hon gjorde när hon berättade om sin cancerdiagnos på 2013 års ”Demand the impossible” eller när hon på tre år gamla ”Exorcism” sjöng om samhällets okänsliga blickar efter våldtäkten.

I ”Paralyserad” nekas hon hjälp när hon svarar ”Jag tror inte att jag haft några självmordstankar” och tvingas gå till en psykoterapeut för 1000 kronor i timmen.
Det är en skarp skildring av omvärldens syn på psykisk ohälsa, och en av Jenny Wilsons många samhällsanalyser som bränner till och stannar kvar.
BÄSTA SPÅR: ”Paralyserad”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Samla dina lån och krediter till bättre ränta med Advisa.

Advisa

Publisert:

LÄS VIDARE

MARKUS LARSSON: Så bra är de nya Abba-låtarna

ÄMNEN I ARTIKELN

Jenny Wilson

Musik

Musikrecensioner

Skivrecensioner

Pop