Publicerad:
Uppdaterad:

Babymetal ger allt – och mer därtill

Av: Sofia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:
Ett suddigt Babymetal - på håll. På grund av orimliga fotoregler kunde Aftonbladet inte skicka fotograf till konserten.
Foto: Läsarbild
Ett suddigt Babymetal - på håll. På grund av orimliga fotoregler kunde Aftonbladet inte skicka fotograf till konserten.

KONSERT Låt dig inte luras av bandnamnet.

Live kan Babymetals eldiga mix av metal och japansk pop vara potentiellt livsfarlig för det svaga hjärtat.


Babymetal
Plats: Fryshuset, Stockholm. Publik: 1400 (slutsålt). Längd: 60 minuter. Bäst: Det är rejält med tryck under ”BxMxC”. Sämst: ”Road of resistance” är riktigt lökig.


Det går ruskigt bra för Babymetal och fjolårsalbumet ”Metal galaxy”.

I vintras blev gruppen den första asiatiska akten att landa en förstaplacering på Billboards rocklista. I samma veva blev de också det första japanska bandet att säkra en prestigefylld pallplats på Storbritanniens albumlista.

I Sverige är framgångarna aningen mer blygsamma.

Men så har Babymetal inte spelat på svensk mark förrän i kväll.

Och scenshowen, den vältajmade koreografin, kompbandet Kamibands massiva djent-mangel, de tvära kvasten mellan j-pop och melodiös metal och uppsjön av förinspelade backtracks – som toppas av Su-Metals sockersöta stämma – bäddar för ett spektakel i ordets rätta bemärkelse.

Att uppleva bandet med egna ögon och öron är som att få en adrenalinspruta injicerad rakt in i blodet.

Publiken är fullkomligt eld och lågor.

Ett fullsatt Fryshuset skrålar för kung och fosterland till tonerna av ”Gimme chocolate!!” (två utropstecken är för övrigt helt berättigat) och studsar som sockerstinna barn på Leos Lekland när uppskruvade ”Pa pa ya!!” fyller lokalen.

Det händer även under ”Oh! Majina!”, som för övrigt skulle kunna vara signerad ett överförfriskat Dropkick Murphys-coverband från Ryssland, när bandet får sällskap av en gladlynt Joakim Brodén (Sabaton) på storbildsskärmen.

Jag själv är rädd att implodera till följd av trummisens djuriska dubbelkaggar som pulserar och vibrerar genom hela kroppen.

60 minuter med Babymetal är med andra ord inget som lämpar sig för den med svagt hjärta eller redan högt blodtryck. Det tar dessutom en bra stund att sortera och smälta alla intryck.

I studioversion tenderar det mesta av gruppens material att kännas överdrivet hetsigt, rent av oaptitligt på sina håll och kanter.

Jag är emellertid den första att medge att musiken får en storslagen och inte alls oangenäm dimension live.

Inte minst pulshöjande ”BxMxC”, som sätter stora delar av publikhavet i gungning. Där och då skulle vi lika gärna kunna befinna oss på ett hurtigt Friskis & Svettis-pass.

Men när det kommer till kritan är helheten mest kul och trivsam än rakt igenom välljudande.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: