Oslagbar science fiction och voodoo

”Electric Ladyland” med Jimi Hendrix fyller 50

avMarkus Larsson

1 av 3 | Foto: AP
Jimi Hendrix uppträder på The Isle Of Wight, 1970.

ALBUM Nya lyxboxen är den ultimata versionen av ”Electric Ladyland”.
Det har tagit 50 år för tiden och tekniken att hinna ikapp det sista albumet som The Jimi Hendrix Experience gjorde.


The Jimi Hendrix Experience
Electric Ladyland - 50th anniversary deluxe edition
Legacy/Sony
Innehåll: Originalskivan som remastrats av Bernie Grundman (2 lp). ”At last the beginning. the early takes” (2 lp). ”Live at the Hollywood Bowl” (2 lp). ”At last the beginning: the making of Electric Ladyland” (dokumentär, blu-ray). I den senare ingår även Eddie Kramers nya mix i 5.1 surrond sound. Boxen finns också i en billigare cd-version.


När taxin närmade sig studion Record Plant på 44:e gatan på Manhattan i New York tappade föraren andan.

”Va? Spelar Jimi Hendrix in en ny skiva där inne?”

Ljudteknikern Eddie Kramer undrade om taxichauffören kunde spela något instrument. Äh, det hade ingen större betydelse. Han var välkommen ändå.

Någonstans på ”Electric Ladyland” står det därför en vanlig taxichaufför som smitit från sitt skift och slår på saker, men exakt på vad är lite diffust.

Inspelningarna av dubbelalbumet tog över ett år. De började i London i juni 1967 och slutade i New York i augusti 1968.

I New York var studion bokad från klockan åtta på kvällen. Sessionerna brukade sluta morgonen därpå. Städpersonalen fick bokstavligen sopa ut Hendrix på gatan för att han skulle gå hem.

Att en av stans hippaste klubbar, The Scene, bara låg två kvarter bort från studion påverkade arbetspassen.

En vanlig kväll kunde börja med att Hendrix gick till The Scene och nattjammade med Eric Clapton, Jim Morrison eller någon annan musiker som råkade vara i stan. Sedan flyttade festen över till studion.

Efter att Traffic hade uppträtt på The Scene följde bandets sångare Steve Winwood, basisten Jack Casady från Jefferson Airplane och alla andra som råkat hänga kvar i baren med Hendrix till Record Plant.

Den natten rullade bandspelaren när sällskapet jammade fram ”Voodoo chile”, en femton minuter lång påtänd blues löst baserad på en låt som The Rolling Stones tog sitt namn ifrån: Muddy Waters ”Rollin’ stone”. En amerikansk musikjournalist har beskrivit ”Voodoo chile” som ”interstellär hootchie kootchie”.

De andra medlemmarna i The Jimi Hendrix Experience, trummisen Mitch Mitchell och basisten Noel Redding, trodde att de skulle spela in en skiva. Hendrix ville däremot att inspelningarna skulle ha samma atmosfär som en nattklubb.

När Redding trängde sig fram till sin plats i studion satt det redan ofta en stenad främling på hans stol.

”Vem är du?”

”Jag är basisten i det här jävla bandet!”

Men det som verkligen brände ut de andra bandmedlemmarna var Hendrix febriga jakt på den slutgiltiga musikaliska trippen. Hur många tagningar de än gjorde av vissa låtar var det varken nog eller tillräckligt bra.

Producenten Chas Chandler gav upp och drog. Noel Redding var lika less och frustrerad. Han var halvvägs utanför dörren och på väg bort, vilket gjorde att Hendrix fick spela bas på flera av spåren.

”Electric Ladyland” är i princip Jimi Hendrix första soloalbum. Han var framför allt fascinerad av alla möjligheter som ny bandspelare med tolv kanaler öppnade. Han kunde skapa otaliga lager av ljud.

Tillsammans med Eddie Kramer försökte han bygga ett flerdimensionellt, holografiskt sound som den dåvarande studiotekniken egentligen inte klarade av. En av boxens höjdpunkter är att den innehåller en ny mix av skivan i högupplöst surroundljud som fångar det som Hendrix och Kramer drömde om för 50 år sedan.

”Electric Ladyland” är Hendrix definitiva vision av deltablues och science fiction, en psykedelisk supernova och rymdvoodoo som får ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” att kännas som Galenskaparna & After Shave.

Annars var 1968 ett skräckinjagande år.

Amerikansk militär släppte över 100 000 ton bomber under en av Vietnamkrigets blodigaste strider i Khe Sanh i januari. Den totala sprängkraften var totalt fem gånger större än atombomben som förintade Hiroshima. Tet-offensiven, där Nordvietnams kommunistregim anföll över hundra städer i Vietnam med hjälp av 80 000 soldater startade samma månad.

Människorättsaktivisten Martin Luther King Jr mördades i april och politikern Robert Kennedy sköts ihjäl i juni. Till och med Beatles, själva sinnebilden av 60-talets positiva och rebelliska ungdomskultur, började spricka internt under inspelningarna av ”The white album”.

På ”Electric Ladyland” speglar Jimi Hendrix oron och kaoset i albumets tre sista spår.

”House burning down” är en direkt kommentar till raskravallerna som flammade upp efter mordet på Martin Luther King. Den monumentala covern på Bob Dylans ”All along the watchtower” har sedan låten släpptes varit det perfekta soundtracket till Vietnamkrigets apokalyptiska trauma.

Och i ”Voodoo child (slight return)” är Hendrix gitarr svart magi, undergången, flyganfall och napalm. Två år senare tillägnade han låten till Svarta Pantrarna.

Hippiedrömmen, som antagligen var en lögn från början, var över.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM