Det var bättre förr

MUSIK

Neil Youngs nya skiva är stilmässigt spretig men inte särskilt angelägen

Chrome dreams II (rock)

Ännu en väldigt neil youngsk idé. Albumet ”Chrome dreams” skulle ha släppts 1977. Förmodligen hade det i dag ansetts som ett av de riktigt stora Neil Young-albumen då det innehöll nummer som ”Pocahontas”. ”Powderfinger”, ”Too far gone” och ”Like a hurricane”.

Men Young ändrade sig och låtarna hamnade på andra skivor i stället.

Nu kommer uppföljaren till skivan som inte finns, och varför den är en uppföljare till just ”Chrome dreams” måste man nog vara Neil Young för att förstå.

Snarare leder den stilmässiga spretigheten tankarna till 1989 års ”Freedom”.

Trevligt banjoplonk

Men om låtarna på den plattan i all sin olikhet lyckades bygga upp en väldigt speciell spänning är ”Chrome dreams II” en platta som mest bara låter väldigt mycket Neil Young.

Det börjar riktigt bra med tre tjugotalet år gamla låtar ur arkivet, som Young nu spelat in på nytt.

Den lantligt munspels-akustiska ”Beautiful bluebird” är fin, ”Boxcar” banjoplonkar trevligt som något från ”Harvest moon” och om gitarr- och blås-excesserna på den episka ”Ordinary people” hade strukits ned till drygt hälften – den är drygt 18 minuter lång, och givetvis vald till singel – kunde den ha blivit fantastisk.

Var bättre förr

Det nyskrivna materialet känns sällan lika angeläget.

Balladen ”Shining light” har den unika Neil Young-känsligheten men mycket annat låter som sånt kanadensaren gjort bättre förr.

Bästa spår: ”Shining light”.

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM