En djärvare Jöback

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:

Peter Jöbacks ”Människor som du och jag” är ett sympatiskt album

Foto: Johanna Reeder
Foto: Johanna Reeder

Människor som du och jag (pop)

Slutligen tar Peter Jöback steget fullt ut och gör ett helt album med låtar skrivna av, eller tillsammans med, Niclas Frisk och Andreas Mattsson.

Han har jobbat med dem i flera år, men det var Mattsson/Frisk-låtarna som verkligen lyfte tre år gamla ”Det här är platsen”, det album som höjde ögonbryn på ganska många som trodde att de visste var de hade musikalmannen Jöback.

Och om den pophistoriskt bevandrade duon då fick honom att våga tänja sina gränser och släppa in lite fler kanter och mer lekfullhet i sin musik går han ännu lite längre här. Möjligen ytterligare inspirerad av inhoppet hos indiedramatikerna Laakso på singeln ”Italy vs Helsinki” tidigare i år.

Jöback sjunger till exempel ännu en indieduett, med Annika Norlin ( Säkert!/Hello Saferide) i låten ”Han är med mig nu”. Storyn är att hennes förra kille nu är hans och bara det temat säger nog ganska mycket om Jöbacks utveckling på senare år.

Men även rent musikaliskt känns Jöback djärvare. Producenten Peter Kvint leker fram livestämning med såväl kyrkorgel som plåtigt munspel. Den som dissekerar låtarna hittar influenser från både Walker Brothers och Bo Diddley.

”Människor som du och jag” är ett sympatiskt album, av en artist som tycks vara mån om att inte bli en seriefigur.

Applåd för det.

Men man önskar ibland att Jöback hade vågat ännu lite mer. Några spår på den kanske aningen för långa plattan känns nämligen, trots allt, fortfarande som onödigt bleka kompromisser.

Bästa spår: ”Jag sjöng varje sång för dig”, fin soulballad.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN