Ny seger för AC/DC

MUSIK
Foto: Anders Deros
Angusstaty Det går en catwalk mellan scenen och mixerbordet som bandet springer ut på. Angus Young är avbildad bakom trumpodiet, som en gigantisk bronsfigur som sprutar rök och blixtrar med ögonen.

AC/DC

Plats: Nya Ullevi, Göteborg. Publik: 50 520. Längd: Två timmar. Bäst: ”Whole lotta Rosie” är en skoningslös svängmaskin. Sämst: Halvkul ljud, som så ofta på stadionkonserter. Fråga: Var får Angus energin ifrån?

GÖTEBORG. Det är precis likadant som det brukar.

Och – precis lika skitkorkat underbart bra som det brukar.

Ska det vara riffbaserad rock ska det vara AC/DC, så är det bara.

50 520 personer. På AC/DC. På Ullevi.

Någonting har hänt. Och det handlar inte om att de där striphåriga jeansvästkillarna som brukade befolka AC/DC:s konserter förr om åren har klonat sig, det handlar om att den hårda boogierock som AC/DC spelar har blivit folklig.

Det är festligt och näst intill fullsatt och då är det ändå bara ett drygt halvår sedan bandet var här senast.

Det är rentav samma turné, ”Stiff upper lip tour”, om än en aning anpassad till stora utomhusarenor.

Häpnadsväckande.

Men kul, inte minst som det är stor underhållning som bjuds. Ungefär samma show som alltid med AC/DC, men alla som någon gång sett det här säregna bandet vet vilket egendomligt svårutslitligt koncept vi snackar om.

Genialiskt enkel boogierock, med allt onödigt bortrensat så att det enda som verkligen betyder något, riffet och grooven, kan renodlas och upphöjas till både tre och fyra.

”You shook me all night long”, ”Thunderstruck”, ”The jack”, ”Highway to hell”, ”Back in black”, de är med allihop, uppblandade med ett litet fåtal aningen mer udda brickor som ”Hard as a rock” och ”Up to my neck in you”.

Och jo, Angus Young har fortfarande energi som en 22-åring och kör sina karaktäristiska kombinationer av hoppa-som-en-kissnödig- på-stället och duckwalk-på-speed och Malcolm Young, mannen med riffen, står där han ska, till vänster, framför ena Marshall-väggen.

Brian Johnson hänger sig i den stora svarta klockan i ”Hells bells” och Angus som stripteasedansör i utdragna ”Bad boy boogie” är som vanligt stor komedi.

Och så dundrar kanonerna förstås i ”For those about to rock (We salute you)”.

Men det räcker. För vad detta går ut på är ju bara att koka upp den där brutalenkla grooven, den som på en millisekund får lyssnaren att koppla bort hela sin omvärld, hiva upp näven och gapa ”TNT”.

Och det klarar AC/DC av galant, även i kväll.

När vi vandrar ut ligger röken från kanonskotten som en lätt dimma utanför Ullevi. Luften luktar krut.

Världens främsta gerillagrupp i kampen för tung boogie är redan på väg till hotellet.

Ännu en seger är vunnen.

Håkan Steen