Inte så spännande

SOPHIE ZELMANI

MUSIK

Sing and dance (Columbia/Sony)

pop

Inom den tradition som Sophie Zelmani verkar, traditionell akustisk pop rotad hos namn som Emmylou Harris och Neil Young, finns det inget egenvärde i förändring och nytänkande. Åtskilliga är exemplen på artister som inte vikt en tum från sitt ursprungliga koncept och ändå levererat den ena lysande plattan efter den andra under flera decennier.

Men de utvecklas förstås ändå, genom att låta texterna, rösten, själva leveransen, färgas av det de går igenom i livet.

Små nyansskillnader i uttrycket för artisten framåt på ett värdigt sätt.

Så det kanske inte är så märkligt att Sophie Zelmani även på sitt fjärde album håller sig på ungefär samma domäner som på den självbetitlade debutplattan från 1995.

Jag ska kanske sluta tjata om hur spännande det vore om hon vågade prova att ta i lite mer och blanda de försiktigt viskande sångerna med några mer blodfyllda utbrott. Det kanske bara blir fel då, hon har kanske provat.

Men ändå. Om vi tyckte Zelmanis små sånger på halvt hemsnickrad engelska var charmigt begåvade på debuten, om vi tyckte att hon skrev än bättre låtar på uppföljaren ”Precious burden”, om vi hörde en logisk fortsättning på förra albumet ”Time to kill” så hör vi den här gången? mest bara en fortsättning. Kanske lika logisk men inte riktigt lika spännande.

Full av låtar – inte minst inledande sjuminutersstycket ”Oh dear”, känsligt sorgsna ”Breeze” och, effektivt spartanska ”Moonlight” – som var för sig står ut och känns men som spelade i längre svit lätt flyter ihop till en nästan kvävande kraftig dos lägereldsvemod. Så kraftig att man knappt ens reagerar när en tämligen omaka duettpartner som Freddie Wadling dyker upp i ”Once”.

Och nog för att Zelmanis sparsmakade, enkla språk ofta kan vara ack så effektivt. Jag reflekterar ändå över hur märkligt trevande hennes förhållande till engelskan fortfarande är i vissa låtar. Det blir liksom svårare och svårare att se charmen i det.

Misstförstå mig rätt nu. Jag gillar mycket på ”Sing and dance”. Men jag tror fortfarande att Sophie Zelmanis potential är större än så här.

Så till nästa platta måste nog något mer radikalt hända.

Visst tar Lasse Halapi, producent och kreativt bollplank allt sedan första skivan, alltid väl hand om hennes sånger. Ändå är det kanske just det, den tryggheten, den välbekanta atmosfären, som hämmar Sophie Zelmani.

Om artisten fortsätter att skriva låtar på det enda sätt hon kan och vill är det kanske inramningen som ska stå för förändringen.

Och vem vet, en ny inramning kanske även lyckas locka fram nya sidor hos artisten.

Håkan Steen

ARTIKELN HANDLAR OM