Hårdrock är lätt att sparka på

MUSIK

Det är lätt att skratta åt hårdrock. Såväl 80-talets spandexklädda gitarronanister med fluffiga frisyrer som 90-talets skäggiga grungeband har fått utstå hånflin från alla möjliga håll.

I stort sett ingen annan genre är lika tacksam att sparka på som hårdrocken. Så känns det åtminstone för en inbiten metalfanatiker. Att band och artister anklagas för att vara ondskans hantlangare och att leda ungdomar i fördärvet är också vardagsmat. Judas Priest, Ozzy Osbourne, Twisted Sister och Slayer har fått stå som syndabockar för förvirrade ungas självmordsförsök och våldsdåd. Visserligen har ingen av dem fällts, men tendensen är tydlig.

Hårdrock är antingen töntigt eller farligt eller både och. I Sverige, där de kristna föräldraorganisationerna är lite färre än i USA, är det nog mest töntigt. Popmänniskor som gillar AC/DC måste påpeka tusen gånger att de bara undantagsvis nedlåter sig till att lyssna på något så primitivt som hårdrock.

De senaste åren har ändå en förändring kommit smygande. Fler och fler band med distade gitarrer i musiken klättrar högt på topplistorna. Förvånansvärt nog har proggiga Dream Theaters senaste ”Six degrees of inner turbulence” tagit sig in på listorna. Det är alltså inte enbart lättsmält rock som Nickelback, Creed och Linkin Park som går hem.

Men visst är metallen ofta en angelägenhet för ett fåtal. Det märks om inte annat på att man alltid stöter på samma människor i alla hårdare musiksammanhang. De flesta musiker i större band verkar ha samarbetat över bandgränserna någon gång.

Alla gästspelar på allas skivor och byter medlemmar med varandra. Ofta med lyckat resultat, men man kan ändå bli lite trött på vilken liten ankdamm allt utspelar sig i.

Nytänkande och experimentlust är en bristvara. Då är det befriande med folk som vågar testa nya vägar, till exempel Peter Tägtgren och hans Pain. Skönt med någon som struntar i alla förbehåll mot att blanda rock och elektronisk musik och mot hitorienterade låtar som skulle kunna kritiseras för att vara kommersiella – en dödssynd för hårdrockare.

En annan spännande nyhet är Arch Enemys kommande album ”Wages of sin” där tyska sångerskan Angela Gossow growlar som en hel karl. Mer sånt!

Johanna Strömqvist , [email protected]