Underbart vansinnigt

MUSIK

JOHNNY DOWD

The pawnbroker’s wife (Munich/Playground)

Blues/Rock

Johnny Dowd gör blues fulltankad med psykofarmaca.

Jag vet inte varför, och är inte alldeles säker på att jag vill veta, men det har för mig alltid funnits en lockelse och kittling i det fula.

Det trasiga. Det konstiga, störda och oroväckande.

Så det är bara logiskt att jag har svårt att motstå amerikanen Johnny Dowd.

Han gör musik som i bästa fall kan beskrivas som konstig – och i sämsta som direkt motbjudande.

Det är nåt slags blues. Fast vriden till oformlighet. Misshandlad och riven i trasor. Nersölad, trampad på och släpad i en kätting bakom North Carolinas buckligaste pickup.

Ett visst släktskap har han kanske med Tom Waits, Captain Beefheart och Nick Cave & The Bad Seeds.

Men i så fall är Johnny Dowd familjens verkligt svarta får, den efterblivne och våldsbenägne pornografen de gömt undan på en ödslig gård nånstans i bergen.

Herregud, bara blicken på omslaget till den storartade – om man kan använda ett sånt uttryck – debuten ”Wrong side of Memphis” borde fått en frisk man att undvika all kontakt med Dowd.

Han stirrade mot oss som en korsning av Norman Bates och Plumpen i Kalle Anka.

Ungefär så lät han också, visade det sig när man oförsiktigt nog tog ut skivan och la den i cd-spelaren.

Vanskapt.

Men? ja, det var nåt som grep tag.

En spänning, en laddad stämning, som krävde uppmärksamhet och vägrade lämna mig ifred.

Så är det även på ”The pawnbroker’s wife”, 54-åringens fjärde och, jämte den nämnda debuten, bästa album.

Musiken är provocerande jobbig och svår. Ofta känns den bara som skrot som tumlar runt i högtalarna.

Ändå tränger den sig på. Ändå eggar den. Ändå måste jag lyssna.

Jag inser ju också att det knappast är oljud bara för oljudets skull.

Johnny Dowd utforskar, eller snarare kanske reflekterar, de mörkare delarna av det mänskliga psyket.

Jag kommer osökt att tänka på en intervju skådespelaren Anthony Hopkins gjorde i samband med dvd-utgåvan av ”När lammen tystnar”. Han konstaterade där kallt att vi alla, vare sig vi erkänner det eller inte, har en Hannibal Lecter i oss.

Det är den sortens insikter som driver den här psykopatens obehagliga skildringar av mord, hor, svek och vansinne.

De är speglar han, med ett perverst varggrin, håller upp åt oss.

Även i till synes friska sånger, som inledande kärlekssången ”I love you” och den märkliga versionen av ”Jingle bells” – tänk er Bing Crosby i tvångströja – finns skuggor och osynliga demoner som oroar.

Johnny Dowd lär inte vara lätt att sälja in i en värld som helst vill ha friktionsfri Ricky Martin-underhållning.

Men ”The pawnbroker’s wife” är likafullt ett suveränt album.

Per Bjurman