Kent segrar - trots nerverna

På Kalas-premiären kan de göra den mest oförglömliga konsert ni har sett

MUSIK

KÖPENHAMN

"Vi blev som dom andra", mässar Jocke Berg i showens kanske mest centrala nummer.

Men där tar han fel.

Kent är fortfarande tyngre, vackrare och mer fängslande än alla andra - även kvällar när man i princip kan se premiärnerverna genom de tunna skjorttygen.

Foto: Henry Lundholm
första turnén på två år Premiärnerverna gör sig väl påminda på Kents första spelning med nya succéskivan "Vapen & ammunition" i bagaget. Det låter spänt och stelt och inte förrän efter "Dom andra" kommer de fem sörmlänningarna igång. Då förvandlas de till den rock "n" roll-maskin vi lärt oss älska i sju år. (Fotot är taget vid en tidigare konsert.)

Jo, det märks att spelningen på det fullsatta Vega i vårlika Köpenhamn är bandets första stora premiär på över två år.

Trots sin erfarenhet och trots sina exempellösa framgångar är de fem sörmlänningarna helt enkelt skitnervösa och inledningsvis har de svårt att få någon riktig ordning på materialet från senaste albumsensationen, "Vapen & ammunition".

Det låter spänt och stelt och en potentiell publikvältare som "Pärlor" - bäst på hela skivan - lyckas de nästan sänka totalt.

För första gången någonsin står jag på en Kent-konsert och känner mig lite besviken.

Men det är en mycket snabbt övergående känsla.

Efter en tät, fokuserad version av "Dom andra", med visselpartiet inlagt på synt (tur det, man ska akta sig för att vissla på scen...), verkar det som att spänningen släpper och sen förvandlas kvintetten till den där mördande rock "n" roll-maskinen vi lärt känna, och älska, under sju fantastiska år.

Plötsligt står Jocke Berg där längst fram vid scenen, med bröstkorgen framskjuten, och ser ut som att han vill spöa skiten ur alla som inte förstår att han är universums härskare.

Plötsligt skär Sami Sirviös egensinniga gitarrslingor som osynliga svetslågor genom det danska mörkret.

Plötsligt driver Martin Sköld och Markus Mustonen på som två skenande lokomotiv.

Det är otroligt mäktigt, otroligt vackert och otroligt omtumlande.

Att vi old school-fans inte får höra en enda "Blåjeans", "Kräm" eller "När det blåser på månen" ("Ni skulle ha sett turnén "95", svarar Jocke tvärt när någon skriker efter den förstnämnda) spelar ingen roll.

De kompenserar ju med "Om du var här", "Musik non stop" - helt förkrossande i sin tyngd - och versioner av exempelvis "FF" och "Elite" som faktiskt överglänser studiotagningarna. På något sätt lyckas bandet fylla de två numren med ännu tätare och mer suggestiva stämningar.

Jag beklagar att vi inte får se Kent i Sverige förrän i samband med Kalaspremiären i juli - den här vårresan äger uteslutande rum i våra grannländer.

Å andra sidan kan vi vara säkra på att de vid det laget gjort sig kvitt den osäkerhet som tidvis inte går att dölja vid den här turnéstarten.

Och då kan det här mycket väl bli den mest oförglömliga rockshow ni sett.

Kent Plats: Vega, Köpenhamn. Publik: 1400 och fullt. Längd: 80 minuter. Bäst: "Elite", "FF" och "Musik non stop". Sämst: Det vinglar tyvärr väl mycket i älsklingen "Pärlor". Fråga: Varför inga Sverige-spelningar förrän i juli?

Per Bjurman