lo-fi-bombastiskt

MUSIK

The flaming lips

Yoshimi battles the pink robots

Rock

(Warner)

Jag är inte säker på vad Wayne Coyne försöker berätta, om han nu försöker berätta något. Måhända driver han bara med oss, jag har aldrig riktigt förstått det. Och det är nog precis så han vill ha det.

Men vad det än är han vill åstadkomma gör han det allt som oftast på ett djupt fascinerande sätt.

Det finns inget annat band som Flaming Lips. Jo, möjligen det delvis besläktade Mercury Rev (Jonathan Donahue var en period medlem i Flaming Lips). Men där Mercury Rev numera söker förfining och fulländning till sina rocksymfonier känns Flaming Lips fortfarande liksom lo-fi-bombastiska och lite ihoptejpade i all sin soniska experimentlusta.

Storslagenheten, stråkarna och de dundrande trummorna, är en stor del av grejen, men en av de saker som gör Flaming Lips till ett band att bry sig om är att de samtidigt låter som att de håller på att rasa ihop.

För de dundrande trummorna distar lite. Elektriska gitarrer och uppfuckade synthar river hål i stråkväven. Och Coynes ljusa röst är verkligen inte stor men fylld av ett bräckligt vemod som får de enkla sångmelodierna att sväva rakt in i hjärtats blåaste hörn.

Den här Oklahoma-trion, som med skiftande sättning utmanat den allmänna bilden av hur rockmusik ska låta ända sedan 1983, har hunnit med såväl en MTV-hit (1993 års ”She don’t use jelly”) som specialkomponerade stycken för 40 bilstereoapparater (”The parking lot experiment”, 1996) och en skiva som i själva verket var fyra och krävde lyssning i varsin stereo samtidigt (”Zaireeka”, 1997).

I förhållande till såna övningar känns nya albumet tämligen konventionellt. Men inte jämfört med så mycket annat.

Det skulle gå att säga att Flaming Lips och producenterna Dave Fridmann och Scott Booker fortsätter på en liknande linje som på förra plattan ”The soft bulletin”. Så distinkt är Flaming Lips sound numera.

Men gräver man tillräckligt djupt bland bångstyrigt kväkande analogsynthar, bland Neil Young-stämningar, Brian Wilson-harmonier och japanska samplingar, bland Coynes lika ofta förundrade som svartsynta reflektioner, går det lika gärna att plocka fram en platta som markerar ännu ett nytt steg på den här märkliga resan.

Åt vilket håll vet jag inte riktigt. Jag vet bara att jag just nu inte vill annat än att höra ”Do you realize??”, ”All we have is now” och ”Ego tripping at the gates of hell” en gång till.

Håkan Steen