Jocke – sommarens stora stjärna

Foto: HENRIK HANSSON
självklar kung Jocke Berg i Kent är Kalasturnéns, och hela popsommarens, kung. Det är i år han uppnår en blytung pondus.
MUSIK

SÄTER

Han delar scen med den svenska rockhistoriens mest legendariska scenpersonlighet. Men framstår ändå själv som Stjärnan.

Som den Exklusive.

Som den som verkligen LYSER.

Därmed känns det helt självklart att utse Jocke Berg till Sommarens kung.

Foto: MAGNUS SANDBERG
Joakim Thåström - närapå Sommarens kung.

Ja, egentligen finns det förstås fem kungar i den här given.

Hela Kent.

Sami Sirviö, Martin Sköld, Markus Mustonen, Harri Mänty och Jocke Berg.

Det är dom, tillsammans, som satt samman den här sommarens enda femplus-show.

Det är dom, tillsammans, som gjort karriärens största spelningar den senaste månaden.

Det är dom, tillsammans, som förvandlat årets upplaga av Pange Öbergs ambulerande Kalas-festival till den överlägset mäktigaste hittills.

Trots det - och trots det faktum att Kent i mycket högre utsträckning än de flesta konkurrenter verkligen är ett utpräglat band - väljer jag att fokusera på just Jocke idag.

Sommaren 2002 står hans namn ut i en alldeles särskilt eldsflammande relief.

Den 32-årige sångaren har alltid varit en fängslande estradör, men där han tidigare tycktes drivas av skenande demoner - och därför ibland slog sönder både scentak och mikrofonstativ - har han idag utvecklat ett slags lugn, ledig och samtidigt blytung pondus.

En intensiv värdighet.

Han behöver inte längre tillgripa de stora gesterna. Ja, han behöver knappt ens utföra de där patenterade slagen på bröstkorgen. Det räcker att karln går ut och ställer sig i strålkastarskenet för att det ska kännas häftigt. Spännande. Exklusivt.

Den ende svenska artist jag kan komma på som besitter samma tunga, nästan skrämmande karisma är... ja, Thåström. Det var förstås honom jag syftade på i ingressen. Han är ju med på den här Kalas-turnén han också och det innebär onekligen konkurrens. Men jag tycker faktiskt att Jocke Berg lyser starkare än den gamle punkaren den här gången.

Därom får jag säkerligen inget medhåll av jättepubliken på campingplatsen i Säter - tvärs över sjön från det mytomspunna sjukhuset; jag hoppas patienterna hörde bra och fick lite roligare än vanligt.

Bland rumpmasarna är Thåström störst i hela världen - han har inga trognare fans någonstans - och de flesta har kommit för att få skråla med i "Va ska" ru bli".

Därför får Kent också finna sig i att spela före maestro i Dalarna.

Men Jocke Berg låter sig naturligtvis inte bekomma. Han gör ett precis lika förkrossande framträdande som vid premiären. Som han sjunger den mördande "Elite", som han tränger sig på i nya Billy Bragg-versionen (!) av "Sverige", som han leder sina sanslöst sammansvetsade styrkor i "Sundance kid", "Pärlor" (äntligen sitter den perfekt), "Musik nonstop" och "Dom andra".

Fast där har han ju fel.

Jocke Berg är inte som dom andra.

Jocke Berg är Sommarens kung.

Fotnot: Kalas avslutas ikväll i Stockholm.

Per Bjurman

ARTIKELN HANDLAR OM