”Ola kommer att bli något stort”

MUSIK
Foto: Per Björn
En tidig bild på The Ark. Magnus Olsson, längst till vänster, spelade trummor ett kort tag. Jepson, Ola Salo och Leari är bandets tre originalmedlemmmar

The Ark slog år 2000 i genom med singlarna ”Let your body decide” och ”It takes a fool to remain sane” och albumet ”We are The Ark”. Det var ett genombrott som för det stora flertalet kom som en blixt från klar himmel. Men pratar man med dem som hade beröring med medlemmarna låter det tvärtom. Det kunde inte gå på annat sätt.

Vija Vasko, biträdande rektor på Katedralskolan i Växjö, säger:

– Det sa vi alltid på skolan, att Ola kommer att bli nåt stort. Han hade så oerhört egna tankar, idéer, funderingar, fantasi? En helt egen stil. Ola gick på musiktillägget och varje år sätter avgångseleverna på gymnasiet upp en vårshow. Den show Ola satte upp är den bästa av alla jag sett.

Paul Johansson, lärare i svenska, satt i publiken.

– Vanligtvis blir det nåt studentikost, man vill skämta med lärarna? Men det här: Fritz Lang-inspirerat, industrimiljö, kolsvart scen, tunga basar? Rektorns fru satt framför mig, hon gick efter fem minuter, hon klarade inte av det. Sen löste Ola upp stämningen. Han kom in som mumintrollet och sjöng ”I’m a sweet little transvestite”, varpå han tog av sig mumindräkten och stod där som transvestit.

Ola Salo sökte upp Paul privat för att få kritik och synpunkter på sina låttexter.

– Han ville se om en vuxen kunde relatera till vad han skrivit, att det inte var tonårsnivå på det? Alltså, som lärare är jag ju inte jämbördig med mina elever, men Ola var jämbördig med mig. När jag läste texterna insåg jag att det här var inte vad som helst. Det var som att läsa en ung Gunnar Ekelöf och det händer inte varje dag. Jag anser att Ola är rörd av gudarna.

Förutom Ekelöf diskuterade de utifrån texterna kabbalism, det vill säga judisk mysticism, kristen religion, samt filosofer som Nietzsche och Sartre.

– Jag bara satt där och var djupt gripen över att han reflekterat över det här. Jag slogs av hur fruktansvärt allvarlig han egentligen är. Han kan nojsa och skoja när han sitter i tv-intervjuer, men bakom finns ett djupt allvar. Han har verkligen ambitionen att förändra världen och det är gripande. Han visade teckningar på scenlönsningar, scenkläder, på sig själv som artisten Ola Salo. Just den biten fastnade jag inte för, men när han sen slog i genom fattade jag att det var vad han pratat om redan sju år tidigare, alltså hur man skapar myten Ola Salo.

Fascinationen, passionen och talangen för musik och det skrivna ordet har löpt parallellt.

Kabbalisterna, de judiska mystikerna, menade att Gud skapat allt genom sitt ord, alltså genom bokstäverna i det hebreiska alfabetet.

Även inom kristendomen finns en stor mysticism runt ordet.

– Det finns ju i skapelseberättelsen: I begynnelsen var ordet? Jag har alltid haft känslan att det finns ett mystiskt skimmer kring orden, att med ord kan man skapa liv, säger Ola.

Ytterst bottnar intresset för de stora frågorna i att han växte upp i ett prästhem.

– Det har självklart skapat mitt intresse för religion, filosofi, existentiella frågor? Jag har haft mycket stöd och kunnat prata med pappa om de här sakerna. Även mamma har varit ett fantastiskt bollplank. Hon är en av de mest filosofiska människor jag känner.

Men den religion Ola växte upp med har han lämnat bakom sig.

Det budskap The Ark torgför, tron på lusten som vägvisare – Let you body decide! – rätten att vara sig själv, att vara gränsöverskridande i strid mot konventionerna, sexuellt eller på annat sätt, rätten att tvivla på vedertagna sanningar, att varje människa på egen väg kan höja sig till det gudomliga; det budskapet står i strid med hur kristendomen tolkats av kyrkan, där det handlat om underkastelse, att rätta in sig i ledet och tygla drifter och lustar, att se kroppen som själens fiende.

Ola var tidigt sysselsatt med hur han skulle förhålla sig till religionen som den tillämpades av kyrkan.

Resultatet blev ett rekviem, en mässa, som han skrev ner på noter, framförde live och spelade in och lämnade in som specialarbete på gymnasiet: ”A mass for my generation”.

Traditionellt har kompositörer, bland annat Mozart, tonsatt den katolska dödsmässans texter.

Ola hittade på egna texter, titlar och styckeindelningar.

– Det var ett verk för kör, solister, stråkar, slagverk, blås? Storslaget. Vi gav oss ut på en kyrkoturné med en nedbantad version. Vissa texter var kritiska mot kyrkan och på några ställen gjorde det att man ångrade sig och sa åt oss att inte komma. Mässan handlar om att en kyrka som inte accepterar att man tvivlar förlorar sin trovärdighet. Efter turnén framförde jag den ytterligare en gång, bara jag och en pianist, och då släpade vi in en stor hög med rostig taggtråd i kyrkan. En symbol för att man måste släppa in alla de tankar man normalt stänger ute när man går dit. Kyrkan får inte bli en värld där man inte får lov att uttrycka vissa saker.

Den 11, 12 och 13 mars 1994 spelade The Ark in ett antal låtar i Dundret studios i Malmö, bland annat ”Racing with the rabbits” och ”Cracked Messiah”. I mars året efter återvände de och spelade in ”I laid it down” och ”Od slatrom ekil” (läs titeln baklänges och ni förstår den bättre). Dessa fyra låtar släpptes som en ep. Jocke Täck producerade. Minnesbilden av det första mötet sitter som huggen i sten.

– Småkillar. 16 17 år gamla. Tänkte: Vad är det här för ena jävla hippies? Instrumenten satt knappt ihop. Men de var skitcoola. Röjiga. Hade aldrig träffat ett band med sån energi. Helt utflippade. Beredda att göra precis vad som helst. Blockflöjtssolo. Allt. Det fanns inga gränser. Ola Salo? Den lilla prästsonen. Han såg inte mycket ut för världen. Småmesig. Men hade redan skrivit och spelat in en mässa. Tänkte: Va fan är det här? Har den lilla killen gjort det!

– Sen? I studion. Ola hade allting klart för sig. Vad det än var, bara att fråga Ola: Nu gör vi si, nu gör vi så, här ska Jepson spela så här, stråk- och blåsarrangemangen, han hade allt i huvudet och sa till exakt hur det skulle spelas, kunde inte fatta det, han måste ha en djävulsk koll i hjärnan. Fick inte ihop det med hans utseende: liten, smal, skygg, men samtidigt helt galen och det som kom ut i musiken? Ola var kapellmästaren och de andra var fanatiska på sina instrument. Kände: Det här kommer att bli nånting. Men hur och när, det visste man inte.

Enligt den nära vännen Viktor Björnberg är Ola Salo ett ständigt pågående kreativt vulkanutbrott.

– Träffade honom på stan nån gång. Han hade just deklarerat och var helt jävla uppfylld. Hade kommit på en hel konceptskiva. Låttitlar, ämnesområden? Det var en seriös hyllning till det socialdemokratiska Sverige. Albumet skulle heta ”Deklarera”. En av låtarna sjöng han för mig. Den hette ”Avdrag”. Refrängen gick så här: ”Sluta klaga och se på staten som nånting som bara tar, för du kan få, för du kan få, om du gör avdrag?”

När den ena idén efter den andra exploderar i hjärnan blir somliga funktioner lidande.

– Var nycklarna är, tidsuppfattningen, lokalsinnet, att känna hunger. Han glömmer bort att äta när han är uppe i varv. Man ska helst vara ledig och inte ha nånting framför sig när man umgås med Ola, för man måste lösa upp dygnet?

Trots att The Ark i Växjö med omnejd var rockstjärnor, trots en stark ep som bevisade bandets potential, det ville sig inte. De stora bolagen tände inte och därmed fanns ingen kanal till den breda publiken. När Ark omlokaliserade verksamheten från Växjö till Malmö gick det så tungt att bandets existens var i fara.

– Ola bodde hos mig en sommar i Malmö och jag körde en kampanj om att han skulle splittra det där jävla bandet. Hände ju ingenting. Växjö var en sak. Malmö en annan. Där försvann skimret, de hade ingen publik. De var bara ett litet pretentiöst band med konstigt glada melodier, säger Viktor Björnberg.

I augusti 1997 uppträdde The Ark på en liten, lokal festival i Uråsa i Småland. De spelade på ett lastbilsflak, regnet hällde ner och Ola fick hela tiden stötar av mikrofonen.

– Det var tänkt att bli sista konserten, säger Robert Jelinek som stod i publiken.

Det var tur att han stod där. Den före detta frontmannen i The Creeps, ett band som 1990 hade stor framgång i Sverige och utomlands med albumet ”Blue tomato” och hitsingeln ”Ooh – I like it”, såg nämligen nåt helt annat än ett band i dödsryckningar.

– Jag såg ett band som hade allt som behövdes för världsdominans. De var så kommunikativa, utåtriktade, generösa med sig själva, de bjöd in publiken? Verkliga exihibitionister. Scenkonstnärer. De hade roligt. Distans till sig själva. Samtidigt var det på blodigt allvar. Total utlevelse. Plus att låtarna? Alltså, det var fulländade poplåtar, perfekt formaterade, geniala. De hade allt. Inte minst en extra ordinär sångare med en engagerande röst som verkligen grep tag i mig. Kan räkna på ena handens fingrar de gånger jag upplevt det.

Robert Jelinek var på plats tillsammans med Martin Axén, uppvuxen i Uråsa och ett mångårigt fan till The Ark, de hade lärt känna varandra på grund av att Martin var ihop med Roberts syrra.

Efter giget uppmanade Martin The Ark att fortsätta. Det slutade med att han blev medlem i bandet.

– Martin har förvånat mig många gånger, säger hans mamma Kerstin Axén. Minns när han ställde upp i nån ungdomsolympiad i löpning. ”Du har ju aldrig tränat i hela ditt liv”, sa jag.

Sen kom han trea. Samma sak när han på gymnasiet började på teaterlinjen på Katedralskolan i Växjö. Han hade aldrig talat inför folk. Aldrig stått på en scen. Och musiken? han hade spelat lite, men jag upplevde aldrig att det var målinriktat, det har varit på lek och sen har det blivit på allvar. Har aldrig märkt att han satsat stenhårt på nåt, han gillar att hänga med kompisar och mysa i livet. Han har alltid varit med, men aldrig stått i centrum.

Robert Jelinek lämnade festivalen i Uråsa som självutnämnd propagandaminister.

– Jag började åka runt och predika Arks förträfflighet för alla jag kände i branschen, både i Malmö och i Stockholm.

Han pratade bland annat med Håkan Waxegård som just startat skivbolaget Grand Records och med stor framgång gett ut Weeping Willows debutalbum ”Broken promised land”.

Robert Jelinek jobbade vid den här tiden på Tambourine studios och kunde spela in vad han ville. Det resulterade våren 1998 i en fem låtar lång demo med The Ark. Han spelade upp den för Grand Records och även för Jon Gray – Creeps före detta manager, förläggare och bokare, en tungviktare i branschen – som han dessutom bjöd ner till ett gig på KB i Malmö. Precis som Robert förutsett blev Jon djupt betagen i The Ark.

– Han såg ett arenaband, inte enbart ett arenaband, men ett band som skulle funka på den nivån.

Jon Gray anordnade raskt ett showcase i Stockholm. Det vill säga en konsert för viktigt branschfolk. Spelningen var en framgång. Grand Records blev skraja att nån konkurrent skulle hinna före och erbjöd omedelbart ett skivkontrakt.

The Ark signerade samtidigt ett förlagskontrakt med Jon Grays Madhouse Förlag.

I december 1999 sparkades trummisen Martin Rosengardten eftersom han inte var beredd att ägna 100 procent av sin tid åt The Ark på bekostnad av studierna på scenskolan i Malmö. Han ersattes av Sylvester Schlegel, som förutom trummor spelade gitarr, en rad andra instrument och var en utmärkt sångare. Han var född till uppgiften.

– Han började med trummor när han var ett och ett halvt år. Hade gett honom en sån där järnväg från Brio men tror du att han byggde järnvägar? Han använde delarna som trumstockar och spelade på plastburkar och allt vad han hittade. När han fick Lego byggde han ett rockband? Och när han var fyra fick han sitt första trumset, säger Sylvesters mamma Mio.