Det är ensamt på toppen

MUSIK

GÖTEBORG

Puls träffar Henrik Berggren och snackar musik, kändisskap, ensamhet, fansen och de orimliga krav han har på sig själv att göra plattan med stort P.

Foto: Anna Clarén

Broder Daniels förra album hette ”Broder Daniel Forever”. Det var inte bara ett album.

Det var The Album.

– Kände att jag inte hade nåt mer att säga efter den plattan. Tyckte: Det här är bäst, säger Henrik Berggren, sångare, låtskrivare och frontman i Broder Daniel.

När man har överträffat sig själv och alla andra dör lätt motivationen. Ty man kan inte bli mer än bäst. Om man dessutom känner att det inte finns nån utmanare att inspireras av?

– Jag tröttnade ett tag på att spela efter förra skivan. Allt inom rock och pop kändes bara så stiliserat, mallat. Kände: Det går över huvud taget inte att säga nånting allvarligt, ingen lyssnar allvarligt på texter, det finns inget hopp för rocken.

Mallat? Stiliserat?

– Jag hör massor av musik där det är omöjligt att säga om det är en död eller levande person som gjort den. De flesta andra band går efter en mall: vi är hårdrockare, vi är pop, och så kliver de in i den rollen. Det är så i Sverige och överallt och det finns alltid nån förebild man så jävla tydligt hör i deras musik. Eller så följer de slaviskt en tidsepok. Det går inte att ta på allvar som ett meningsfullt uttryck. När all musik är sådan kan man lägga ner.

Broder Daniel särskiljer sig. De har skrivit manus, regisserat och är huvudpersoner i sin egen film och den är på riktigt: dokumentär. Det är en autenticitet fansen känner. Det är därför de tatuerar in initialerna BD på sina armar, därför de likt politiska slogans skriver citat från Henriks texter på husväggarna, därför Broder Daniel år efter år är det mest efterfrågade bandet på Hultsfred.

– Våra fans är jävligt hängivna. De är all the way och det är ett bra betyg. Känns ibland som vi är ett politiskt parti eller nånting. De mest hardcore är tonårstjejer men det finns andra också. Jag tror våra fans är som jag. Jag vet att man via musik man identifierar sig med kan gå in i en romantisk värld och lätt gudaförklara nån. Det är coolt när ett band kan bli som en liten ungdomskultur i sig självt. Som artist måste man förmedla nån form av livshållning. Det är den viktigaste uppgiften rockmusiken har. Och jag tror att de som lyssnar på oss hör att det bakom musiken finns nån som verkligen känner nånting.

I dag erbjuder Broder Daniel det Henrik Berggren i tonåren sökte och fann hos andra band: The Smiths, The Cure, Nick Cave & The Bad Seeds, Joy Division? Som för så många andra i samma situation ledde det till att han själv ville uttrycka sig. Det brukar ta nåt år och sen har de flesta kommit på andra tankar och rockstjärnedrömmen ligger där död och begraven. Henrik Berggren höll liv i sin.

– Det handlade bara om viljestyrka. Det i sin tur bottnade i ett enormt hävdelsebehov. Jag kände mig inte sedd. Eller. Jag var nog lika sedd som nån annan, men vägrade acceptera nåt mindre än att verkligen få respons från folk. Har du de kraven blir du jävligt besviken i vanliga livet och så måste du gå in i den här sagovärlden. Så var det i början. Sen, när man börjar göra musik, blir det ett naturligt sätt att fungera, målet med allt vad du gör varje dag är att göra om det till låtar, som uttrycker vad man tänker, känner och varit med om.

Många stora artister har genom åren erbjudit många olika livshållningar, men en sak har de alla gemensamt, de har utgjort ett alternativ till vardagen. Det ligger i sakens natur, att varje artist som har nåt att säga är en outsider, att han eller hon ställer sig vid sidan av, betraktar och beskriver myrstacken och visar på en annan stig än den redan upptrampade. Det kostar på. Det kostar också på att leva en 9 till 5-tillvaro. Men på ett annat sätt.

De som lever en 9 till 5-tillvaro får inte sitt existensberättigande ifrågasatt.

– Ibland går det dagar när jag känner mig våldsamt utanför samhället, totalt misslyckad, att jag inte gjort nåt av mitt liv? Då känner jag den sociala pressen, att jag vid det här laget egentligen borde vara utbildad till nåt. Du vet, jag går ut på stan och alla är på väg till sina jobb och själv vet jag inte vart jag är på väg och har inga tider att passa. Om man har en någorlunda borgerlig uppväxt, vilket jag har, och det är väl förresten samma sak om man växt upp i arbetarklassen, så känns det där, man känner sig helt enkelt jävligt ensam. Det handlar om hur omvärlden tittar på en. Är omvärlden politiskt korrekt håller den lite på skämt med om att såna som jag behövs: Vi behöver den där dräggen. Det är det de egentligen tycker, att vi är drägg. Men jag vill bli verkligt respekterad och tagen på allvar.

– Det blir bra låtar av såna känslor. ”Shoreline” handlar mycket om det. Om samhällets tryck. Vardagens tyranni. Ja, mycket av den här skivan kommer att handla om just det.

”Shoreline” är låten Broder Daniel i slutet av förra året framförde live i ”Sen kväll med Luuk”. Uppträdandet spelades in av fans till bandet och några minuter senare låg det ute på nätet och kunde tankas ner – och herregud som det tankades ner.

Sällan eller aldrig har en icke officiellt utgiven låt spelats så mycket i alla möjliga sammanhang, och med extatiska reaktioner som följd. Folk kan varenda rad i texten utantill.

”Skivan” Henrik nämner är den mycket efterlängtade uppföljaren till det fyra år gamla albumet ”Broder Daniel Forever”. Han känner inte längre att det är The Album. The Album kommer nu. Det som ska bli till riktmärke och måttstock för alla andra.

– Jag har alltid haft höga krav på mig själv men nu är de ännu högre. På att jag bara ska säga saker som jag absolut tycker att de är, på att jag bara ska skriva låtar jag kan stå för till 100 procent. Det är därför det tagit tid. Först kände jag att ”Broder Daniel Forever” inte kunde överträffas och att det inte fanns nåt hopp för rockmusiken över huvud taget. Sen kände jag att det åtminstone fanns hopp för Broder Daniel och började skriva låtar med orimliga krav på mig själv. I dag kan jag inte slutföra en låt om jag inte tycker att den är helt jävla grym.

I dag har han nästan slutfört tillräckligt många helt jävla grymma låtar för att gå in i studion.

Till skillnad mot senast kommer inte sångmelodierna att bäddas ner djupt i gitarrmattor och gitarrslingor, den här gången ska de lyftas fram.

Det finns en stark förväntan därute. Broder Daniels attraktionskraft har växt med tiden och med soundtracket till ”Fucking Åmål” och Håkan Hellströms och The Plans succéplattor.

Stubinen brinner och alla väntar på en unik och stark rock-explosion.

arkiv Henrik Berggren

Tore Börjesson

ARTIKELN HANDLAR OM