Tuffaste plattan i år

Foto: UNIVERSAL
Hat är också en drivkraft.
MUSIK

HATEBREED

Perseverance (Stillborn/Universal)

METALCORE

Det är bara en låt på ”Perseverance” som innehåller gitarrsolon. 57 sekunder in på ”Final prayer” dyker det där välbekanta gnisslandet upp. Och mycket riktigt. Visst är det Slayers Kerry King som låter sin BC Rich-gitarr glöda med sån frenesi som vi knappt har hört från den rakade fantomen sedan slutet av 80-talet.

Men det är å andra sidan inte så konstigt, fetare riff än så här har King knappast haft att onanera över på länge.

Det är lite ironiskt att Slayers rättmätiga arvtagare härstammar från hardcorerörelsen. De otaliga grupper som försökt kopiera den nattsvarta energi som Los Angeles-kvartetten gjort till sitt signum har ofta darrat betänkligt på manschetterna när de närmat sig originalen. Men av denna nervositet märks det inte ett uns när Connecticuts Hatebreed ger sig ut på jakt efter det ultimata moshriffet. Hela skivan andas av sånt självförtroende och avslappnad attityd att det nästan blir pinsamt.

Länge såg det ut som att combon skulle gå samma öde till mötes som en hel radda andra grupper som är kontrakterade till multinationella bolag och säljer multum i USA har gjort. Trots att ”Perseverance” funnits ute i Big Mac-land sedan april i år släpps den först nu här i Sverige, vilket det säkert finns många anledningar till.

Dock är det självklart ett lyckokast att Universal nu äntligen har tagit sitt förnuft till fånga så att även vi kan njuta lite hederlig fläskmetal utan att behöva betala svindyrt för ett importexemplar. Men det är kanske så att kvintettens rykte – som de har byggt upp efter turnéer med alla från Ozzy, Danzig och Motörhead till våra egna metallhjältar Entombed – på andra sidan Atlanten var för svårt att motstå.

Surmagade kan säkert tycka att det är att dra för stora växlar att utdela full pott till en skiva som denna, men något annat än fem plus är otänkbart. Här är nämligen en grupp som tar det bästa av två världar – i det här fallet hardcore och metal – och gör något alldeles formidabelt av det. Samma dysterkvistar kommer nog även att säga att vi egentligen har hört det förut, att Hatebreed bara tar nedstämda riff och spelar dem över moshrytmer, men det kan ni strunta blankt i.

Det var länge sedan jag hörde så pass mycket fokuserad energi samsas på dryga 40 minuter. Från den stenhårda inledningen med ”Proven”, via den hatfyllda ”A call for blood” och moshiga ”Hollow ground” till videospåret ”I will be heard” är det fullt ställ som gäller. Enda andningspausen är den nästan industriellt malande ”Bloodsoaked memories” som dyker upp som en välbehövlig temposänkare i halvtid.

Mycket mer blod, svett och jävlar anamma än så här ryms det inte på en futtig liten bit aluminium.

Lyssna

Hatebreed - Perseverance

Mattias Kling